Hur gick det med mina mål?

Året närmar sitt slut så jag täntke att det är bra tllfälle att se hur jag lyckades med mina mål. Kan redan säga att lyckades inte helt med alla men någonting har hänt!
Mitt första mål var att må bra och slippa panikattacker. Well jag mår iaf myycket bättre nu än vad jag gjorde början av året. Men tyvärr har jag haft mer panikattacker i höst/vinter men jag har lärt mig känna orsaker som ligger bakom dem,
Andra målet var att stretcha för att få spagat. Well not gonna happend haha. Jag är sååå dålig på att strecha.
Tredje målet var att  bearbeta problem och möta rädslor. I januari gick jag ensam till gymmet för första gången. Första veckorna/månaden vågade jag bara gå upp och köra ccrosstrainer. Nu då? jajamen oavsett dag så kör jag själv. Och ja, utmanat mina rädslor b.la kört PT pass som jag aldrig kunde tro att jag skulle klara mig. Det går framåt även om det finns jobb kvar!
FJärde målet var att må oxå fysiskt bättre. Början av sommaren började vi ett kostschema som ledde till att jag tappade nästan 12kg i vikt och lärde mig äta regelbundet för att orka. Jag kämpar fortfarande med sötsuget men det går framåt!
Sista målet var att lära sig mer om lettering. Har jag övat på det? Inte så mkt men tycker ändå att jag ibland kan skriva riktigt fint.

Julen närmar sig

Vad jag längtar! Om två veckor och två dagar åker jag till Finland. Jag saknar såå mycket min syster och våra katter. Och så tråkigt att jag ska jobba på lördag så nu på fredag hinner jag knappt fira Finlands självständighetsdag och ha mina traditioner... Men jag köpte lite fin fazer choklad och har några karelska piroger i frysen så får något finskt iaf!  Otur för mig men nu har det gått vääldigt bra på jobbet i flera veckor alltså ingen övertid ingen kaos ingen stress direkt. Det är soft men gillar när det händer mycket för då går tiden fortare!
Jag har märkt att jag har lyckats jobba med min social fobi. Den är sååå såå mycket bättre nu än vad det var t.ex på början av året. Jag är inte lika rädd men samtidigt känns det som min panikångest blivit värre. Kan få panik på gymmet om det är för mycket folk eller folk för nära mig. Men liksom jobbar med 40 personer och behöver utrymme och när jag är trött får jag lättare panik och ångest. Men som tur klarar jag mig oftast och känns det inte bra så kan man gå hem, det är okej. Jag vet nu att små utrymmen med mycket folk är det som främst ger panik och det är skönt att känna igen det och veta så man kanske ibland kan vara lite förberedd för såna situationer!

konstant förkyld

Jag har så lite fritid på vardagar. Jag hinner knappt med någonting. Liksom de två timmarna man har på morgonen går ju bara till att kolla på klockan för att göra sig redo till jobbet och kommer man hem via gymmet då äre bara att äta middag och förbereda sig för säng och så var dagen slut! Även om jag bor nära jobbet hade jag uppskattat mer fritid på kvällen och mer kontorstider menmen!
Jag har gått på kostschema nu i fem månader ish. Har gått ner i vikt snart 10kg och byggt lite muskler, coolt! Men asså kaloriunderskott tillsammans med träning och fysiskt jobb suger. Jag har sen augusti månad varit förkyl varje jävla månad. Och novemer startade nu oxå med en förkylning, lagom till helgen. Vet inte vad felet är. Har minskat med träning (vilket suger för vill verkligen träääna) och ätit extra zink och vitlökskapslar samt gjort anti inflamatorisk smoothie/juice, tvättat händer och ingefärashot men inget hjälper! Jag brukar bli lite förkyld en gång om året men att bli varje månad är inte normalt. Jag sover bättre nu än vad jag gjorde t.ex för ett halvt år sedan. Jag äter relativt nyttigt, tränar regelbndet, stressar så mycket mindre men nej förkylning går inte att skippa... Och för mig är inte en vanlig förkylning bara förkylning utan det tär på mig så mycket psykiskt. Jag får så fruktansvärd ångest av att vara förkyld, så stark att det ibland leder till panikångest (jag som inte haft panikattack på ett bra tag nu). Så frustrerande att inte veta vad felet är och inte veta vad man kan göra. Även då när jag jobbade ännu mer fysiskt på hemtjänst och åt sämre så var jag knappt sjuk då..

Semester

Vi bokade flyg till Tel aviv i mars. Eftersom min moster bor där nere och min ekonomi inte var den bästa så tänkte jag att detta var bra sätt att komma lite bort från vardagen och Sverige. Som tur så fick jag oxå semestern godkänd från jobbet så vi kunde åka.
Vi hann se så mycket! Min moster hämtade upp oss från flygplatsen och vi körde direkt till Jerusalem. Jag är inte religös så för mig var det inget wow men det var häftigt att se typ en av välrdens äldsta städer. Vi skippade alla kyrkor och gick till västra muren. Jag var mer facinerad av människors reaktioner där än av sjävla muren. Men det var häftigt.
Dagen efter jobbade mostern så vi åkte in till Tel aviv city för att kika lite runt. Vi åt såå god typ turkisk pizza i en salu hall/marknad, köpte konstigt godis och te och njöt av glass. I Israel är det väldigt hög säkerhet så går man in i en butik eller köpcentrum så måste man alltid visa väskan och ofta gå igenom metallgrejen (som på flygplatsen).
Vi hann oxå åka till Haifa och se runt där samt bästa av allt, åka till döda havet! Det var konstig känsla att bara flyta runt utan vågor i vattnet. Jag kunde flyta runt med min kille och tom göra situps! Men 35 graders värme utan vind är inte att leka med..
Jag hade en bra semester och var såå pepp för att gå till jobbet. Dock så kom jag hem på trosdagen så hann jobba bara fredagen menmen snart äre en ny vecka igen!

starkare än dig

Jag är så glad att jag gjort saker som jag har varit rädd för eller känt mig obekväm med. I måndags så körde jag ett PT pass på gymmet för  att slippa en så onödig rädsla. Jag hade panik hela dagen innan men när det väl var dags var all panik borta?! Jag klarade mig det som var värst av all och fan vad stolt jag var! Jag har fortfarande mycket att jobba med och jag vet att det kommer dåliga dagar då jag kanske får jävlig ångest på gymmet men jag accepterar det. Det är en del av mitt liv men nu när jag utsatte mig själv och försöker sluta överanalysera allt så kanske jag slipper iaf panikattacker på gymmet.
Just nu känner jag mig så jävla peppad för livet! Jag är konstant trött fortfarande men samtidigt har jag så mycket positiv energi att duracell kaninen har kommit tillbaka! Problemet är bara att jag inte kan varva ner och ta det lugnt innan det är "för sent" att kroppen redan säger ifrån.. Jag vill bara så mycket och hatar att sitta still och vänta på att nåt ska hända. Men söndagar får vara lugna dagar. DÅ ska jag bara veckohandla, gymma, laga amt och ba mysa in mig i soffan för att ha en serie maraton! Det är okej. Jag behöver inte ha ful fart konstant. Jag är så tacksam för mitt liv just nu.

inre ro

Jag har inte varit på topp på de senaste dagarna och igår var jag så trött och död att var tvungen att gå hem från jobbet. Alltid när jag ens är småförkyld får jag sån fruktansvär ångest. Fick kämpa för att inte gråta på jobbet! Och imorse när jag bestämde mig för att vila upp mig och stanna hemma en dag så får jag såna skuldkänslor. Men jag vet att jag måste lyssna på min kropp. Jag har ändå ganska fysiskt jobb och det är ingen ide att gå till jobbet för att sen gå därifrån för att man är halvdöd. Nu har jag ätit många vitlöksklyftor för att få skiten bort från kroppen och orka jobba resten av veckan!
Men innan min förkylning så har jag mått så bra de senaste veckorna! Det känns som jag funnit inre ro och lycka. Jag känner mig lugn och min stress har nästan försvunnit helt! Okej, jag stressar fortfarande om heeelt onödiga saker men försöker verkligen jobba på det. Och en annan sak som jag jobbar på är mina konstiga rädslor. Jag ska utsätta mig för situationer som bara ger mig ångest om jag tänker på det. Det går inte bara att undvika för då blir det aldrig bättre! Och vad är det värsta som kan hända? Ja panikattack men än sen då? Har ju aldrig dött av det liksom. Men fy fan vad det är jobbigt!

Tankarna spökar i mitt huvud

Första arbetsveckan var tuff både psykiskt och fysiskt, tuffare än jag hade förväntat mig. Att plötsligt stå 8 vtimmar på en dag och gå ca 13 000 steg i stället för 4500 gör en väldigt trött! Jag hade sån värk i mina ben efter första dagarna! Men man vänjer sig fort och som tur finns det alltid mycket att göra så man tänker inte ens smärtan. Och man uppskattar verkligen rasterna mer! Första veckan gick ändå bra även om blev tröttare för varje dag. Men negativa tankar snnurrar i mitt huvud. Pratar de illa om mig? Har jag gjort något fel? Jobbar jag tillräckligt effektivt? Kommer jag få sparken om jag missar ett fel? Tycker mina kollegor att jag är dryg som inte orkat ta nån kontakt under första veckan?
Jag känner sån stress av dessa tankar. Att jag inte är tillräckligt. Samtidigt som jag vet att jag gjort ett bra jobb. lärde mig fort allt och jobbade helt ensam och självständigt redan i fredags. Tycker det är kul att komma till jobbet. Det har hänt så mycket skit nu senaste åren så jag vågar inte riktigt lita på livet och framtiden än. Vågar inte lite mer på någon för då kommer de ju hugga mig i ryggen, Försöker verkligen jobba med mig själv för att få bort dessa tankar. Varför ska man vara så jävla kritisk mot sig själv?? Jag har varit så uttmatad av allt så njuter av att inte göra något alls under helgen. Jag ska kämpa mot negativa tankar och bara se en ljusframtid!

När man minst anar

Jag jobbade i projektet i april hos en rektyteringsfirma och gjorde ett bra jobb så de ringde mig i tisdags och sa att det skulle finnas ett kortvarigt jobb utan samtal. Såklart blev jag intresserad och det blev intervju på torsdagen. Men sen i onsdags fick jag oväntat samtal och så  blev det en till intervju för en heltidstjänst då. Var väldigt glad för det, för det ligger nära mig och hade bombat dem med min ansöka flera gånger. Och idag fick jag jobbet! Alltså hade fått båda och första stället verkade hur härlig arbetsplats som helst men behöver en heltidstjänst verkligen. Jag är sååå peppad för att lära mig nya saker och lära känna nya människor och bara våga leva! Dessa två intervjuer gick så bra för mig jag har inte känt mig så självsäker på ett bra tag! Precis när det började se riktigt illa ut så löste det sig tillslut! Och är så glad att jag verkar ha en vettig, öppen och positiv chef så hoppas verkligen att det går bra nu. Man ska vara envis och kämpa på särskilt då när det känns som mest omöjligt. För inget är omöjligt om du kämpar och jobbar hårt! Man ska inte låta andra trycka ner en. Du lever ditt liv för dig själv och gör saker för din egen lycka amen!

Saker jag inte förstår

Det första saken som jag inte förstås som stör mig varje gång: att man använder att vara finlandssvensk som nationalitet. Att folk skriver t.ex på instagram bio"finlanssvensk". Än sen då? Du är fortfarande en finlänare till 100% bara att du pratar svenska med. Wow jag är tvåspråkig finländare och aldrig gjort nån stor grej av dem. Och barn, nej man kan inte vara "halv fnlandssvensk för ens förälder är finlandssvensk för det är fortfarande inte nationalitet suck.
Det absolut mest ströande är när folk inte kan sätta dendär pinnen efter sina varor på kassan. Iaf då när det finns kö bakom. Asså jag skulle nångång vilja bara skita i den och låta den före mig betala mina varor med! Jag lägger alltid pinnen bakom mina varor om jag ser att det är någon bakom mig.
Mjölk. Eller snarare att vuxna människor dricker ett annat djurs bröstmjölk samtidigt som de blir äcklade av tanken att dricka människans kvinnans bröstmjölk?! Komjölk är menat till kalven inte till människan och därför äre många som inte tål laktos eller är känsliga för mjölkprotein som mig. Och att vi människor typ våldtar kor tvingar dem bli gravida för att sen ta deras bäbis kalv direkt i från dem för att vi ska få mjölken som är till kalven! Det skulle vara fine att använda mjölken som blir över efter en kalv men asså dagens mjölkindustri.. fy fan säger jag bara,

en börda

Jag känner varje dag att jag är en stor börda. Jag är kanske en liten börda för samhället då jag knappt får hjälp av samhället men väldigt stor börda ekonomiks sån för min kille. Jag har bokstavligen snart slut på alla pengar. Har svårt att hitta job pga lite erfarenhet samt jävla soial fobin. Jag går runt varje dag och känner att jag borde inte vara här. Jag vill inte dö jag vill inte ge upp och jag kämpar så hårt men inget händer.
En rektyterare mailade mig att de kanske skulle ha några jobb samt skickade länk. Jag kikade in och tänkte men dehär passar ju bra! Och skulle börja om två veckor. Efter samtalet med honom sa han ba att just nu  har de inga jobb då det är hög semestersäåsong. Asså att bara ljuga sådär! De hade ju kunnat ta in mig p intervju för att få en bättre bild av mig men näe.

Inget misslyckande

Helvete vad det är jobbigt att konstant typ skada sig när man äntligen fått motivation att verkligen försöka springa/jogga. Nu har jag så ont i benen att kan inte ens träna ben! Men skitsamma jag har fått resultat på fyra veckor. Förlorat fett och bevisat mig själv att jag klarar mig utan socker en månad! Okej, om vi ska vara helt ärliga så tog jag kanske 8 lakritsbitar och en bakisbulle men annars så! Jag ska försöka skapa en hälsosam relation med mat men fan vad det är svårt! Att äta mycket bra mat gör inte en fet men helvete vad jag ska alltid straffa mig själv med mindre mat om jag inte gjort något (dvs rört på mig) under dagen.. Ja  ja man måste väl gå sakta men säkert framåt.
Och fy vad min social fobi har inte blivit bättre nu, tvärtom! Att sitta hemma arbetslös och knappt behöva utsätta sig til något socialt är inte så bra. Kände mig så så mycket mer självsäker när jag i våras jobbade i projektet och när jag insåg att det finns mer  tystlåtna än mig. Jag är långt i från lugn och tyst när jag väl vågar vara mig själv. Men nu måste jag verkligen börja utsätta mig för mina rädslor och jobba med att ändra mitt tankesätt.. Måste verkligen bli snällare mot mig själv! Jag har tom klarat båda psykiskt och fysiskt att bli påkörd och vart står jag nu? Fan jag lever min dröm i Sverige!

Det spökar

Det spökar typ hos oss. Jag har alltid varit mottaglig för andligt aktivitet. Och har alltid varit väldigt intresserad av det övernaturliga. Jag var 13 när vår första kanin dog. Jag hann inte säga hejdå för honom då, trodde att han skulle komma hem från veterinären.. Eftersom han bodde i mitt rum så kom han och hälsade på mig ofta efter han gick bort. Vi hade en typ kungstol av korg material som lät direkt man bara lite rörde på den och ja kaninen gillade hoppa på den. Satt ofta i mitt rum alltså inte nära den stolen och ändå lät stolen. Jag kunde oxå känna att det var kallt på min andra hand. Visste att han var där med mig. Men efter vi skaffade ny kanin så hände det inget mer. 
När jag var 15 ish så skulle min vän mamma tända ljus vid graven på juldagen. Vi ville inte följa med till graven så i fick till mörka stranden brevid kyrkogård. Då såg jag två andar som typ svävade mot gravningsplatsen. Men när jag blinkade och kollade en var de borta.
Sen har jag försökt få kontakt med andra hemma. Satt med min vän mitt i mitt rum på golvet med et ljus. Jag kände att det var något och då sa jag att om det är någon i detta rum kan den vänligen flytta på en tändsticka som låg på golvet. Efter några sekunder så slängdes en prydnad från Tyskland (sån som har vatten i och när man skakar den snöar det) och den gick sönder! Och den låg inte nära på kanten på mitt bord och vi hade stänga fönster och dörr. Min vän fick panik! Jag tyckte mest synd om min prydnad.

Eftersom jag oftas vaknar när min kille redan är på jobbet så är det konstigt att känna en energi hemma hos oss. Asså liknande energi som jag känner när jag halvsover i sängen på morgonen och killen håller på att laga frulle vid köksbänken. Man bara känner att man inte är ensam fast egentligen är man ju? Så en gång satt jag på soffan ryggen vänd mot lägenheten. Då kände jag bara starkt att någon står vid vår säng. Konstigt nog kändes det inte läskigt. Jag fick typ en bild i min hjärna av en manlig figur. Kunde tyvärr inte se mer såhar inte någon aning vem som besöker oss.. Och här inte så länge sen så hände det nåt skumt. Jag satt vid vår köksbord med laptop och letade efter jobb och plötsligt hör jag att nånting ramlar i toan. Dörren är öppen så jag kollar dit o undrar vad som ramla ner nu. Hade inte lagt något nära kanten av handfaten lr nåt. DÅ stiger jag upp o kollar vad som ramlade ner i år toa. Då ser jag en tesked precis brevid vår matta nära dörren. Ljudet som jag hörde liknande verkligen ljudet när man tappar en sked på golvet. Det skummaste med detta var att den var ej nära e hylla eller handfat där den skulle kunna ha ramla. Och vad vi vet hade vi ingen tesked i toan/badrummet! Jag har fortfarande inte hittat ågon förklaring till detta.

Har ni också en sjätte sinne eller varit med om liknande händelser? Dela gärna era upplevelser i kommentarena! :)

stressen tar över

Jag har aldrig varit så stressad att jag får starka fysiska symptom. Men samtidigt har jag aldrig varit i såhär jobbig situation i mitt liv. Vem skulle inte bli stressad om man inte har inkomst och sista pengarna tar verkligen slut snart. Stark illamående och konstant yr, det är så jag känner mig nu. Sen har jag börjat mitt kostschema vilket innebär delvis ny mat och fy vad det har varit svårt att äta ibland! Och nästan spy på gården mitt i ingenstans. Att vänja sig i en ny kost medans man är extremt stressad är fan ej lätt. Men vet att min kropp får allt den behöver så jag borde må bra fysiskt i alla fall. När man är så stressad och mår psykiskt dåligt så äre inte alltid lätt. En gång fick jag panikattack på gymmet. Men på nåt sätt fick jag slut på den innan jag brast helt ut! Jag övar på nya sömnrutiner och försöker hitta något positivt varje dag. För att jag är starkare än traktor så jag kommer klara detta!
Jag har typ ätit varje dag nåt söt sedan jag flyttade till Sverige för nästan 4 år sen. Nu är ja på dag v10 utan socker och ja det är fan enklare nu när man har konkreta mål och kost som man vet är bra. Det enda jag saknar är choklad haha. Men försöker hålla mig från sockret så långt det går  för att visa mig själv att det faktiskt går! Ja tycker att det är extremt viktigt för mig att känna att jag faktiskt lyckas med något. Jag har redan i många år känt mig så jävla misslyckat men fan jag är stark och jag klarar mig genom allt!

Idealen

Vi körde en vad kallar man den kroppsmätning? igår. Var förvånad över att ade ändå bra muskler i kroppen. Visste inte om att de existerar. Men fy vad jag tänkte börja gråta när jag såg min vikt. Jag har fått depressionkilon vilket inte är ovanligt. MEN enligt idealen bör ja väga 17kg mindre. Jag skulle vara nöjd med -8kg.. Är såå såå sååå trött på att världs ideal är att man ska verkligen vara smal. Det är fan inte nåt fel med att ha lite kurvor och fett på kroppen särskilt när det inte finns någon hälsorisk med det. Det är en annan sak om ens vikt orsakar hälsoproblem. Jag har alltid hatat min kopp. HAr alltid trott jag är tjockis även de när jag nästan varit pinnsmal. Det ska vara okej att inte ha en helt platt mage. Enligt naturen har kvinnor mer magfett än män för att skydda framtida fostret vilket makes sence liksom. Jag vill bara lära acceptera mig själv och älska mig själv och må bra. Fuck idealen och fuck vågen. Man ska inte kolla alldeles fö rmkt på siffror. Det är viktigare med ens självbild och spegelbild och välmående.  Jag är såå frustrerad.

uttråkad

Jag som trodde att det var tråkigt att svara på mail med samma mailmall.. Nope i två veckor så har vi bara gjort en sak och jag är sååå sååå sååå frustrerad! Någon måste verkligne hata oss för att vi inte får ens en liiiiten annan sak som vi skulle kunan fixa. Jag är så himla rastlös när jag inte får använda min hjärna och lära mig nåt nytt! Även om det suger att bli igen arbetslös äre fan skönt att slippa detta. Har mer att göra ensam hemma än där på jobbet..
Men senaste helgerna har jag haft så kul. Min vän har varit i Sverige i några veckor och vi har hängt på stan, käkat max, fotat, gått runt och snackat såå mycket! Saknar att ha vänner nära. Den enda som är här har en ny pojkvän och pluggar och har helt annorlunda livssituation som mig så det blir svårt att träffas så ofta. Jag får så himla mycket energi att umgås med mina vänner. Det är en härlig känsla!
Vänner är inte den enda saken jag saknar. Saknar så himla mycket min söta lillasyster. Kollade på gamla bilder och saknar den lilla bebisen! Men det är ändå så häftigt att se henne växa att kunna verkligen kommunicera med henne. Att hon förstår och kan säga att hon saknar mig. Jag saknar massor henne och skulle bara vilja teleporta mig till Finland och pussa o krama sönder henne. Hade jag bättre ekonomi så hade jag flygit hem för några dagar. Men eftersom jag känner sån stress och press över framtiden har jag börjat undra hur kommer min och syrrans relation förändras om jag blir mamma. Jag menar att om jag skulle t.ex bli mamma om 8 år så är hon bara 12-13 år. Är det inte skumt att ha en syster som oxä är en mamma? Eller kommer hon hata mig när hon är äldre för jag inte finns där. Eller kommer vi kunna ha bra och nära relation trots åldersklinnaden? Massa tankar snurrar i mitt huvud. Hatar när jag inte vet hur saker och ting ska bli.

 

Stolt

Ibland går det fort. Förra fredagen fick jag jobb i ett projekt som varar en månad. Så jag började i måndags! Jag var taggad för att lära mig nytt och utmana mig själv och bara börja om allt. Men sen så gör vi bara en sak asså kopierar en text om passar till mailet och sen skickar vi det yay. Men det är inte det jag är stolt över. Jag har bestämt mig att försöka att inte överanalysera så gott jag kan, bara vara mig själv och sakta men säkert i min egen takt vinna min social fobi eller iaf slippa det värsta! Vi var fyra stycken i detta projektet så det var kul att inte vara den nya ensam. Jag lunchade med två av dem och det vad jag som frågade första dagen! Men jag har dock varit den enda som har försökt ta kontakt och försöka lära känna varandra så det är lite roligare. Eller jag tycker det är jätte tråkigt att luncha ensam. Men att jag inte är den osäkraste och tystaste personen gjorde mig så förvånad! Jag är den som frågar mest av han som hjälper oss (även lite frågor om företaget itne bara vårt projekt) men det kanske är för att jag har mest problem? Men i alla fall så vågar jag typ int e genast fråga men säg i 80% av fallen så frågar jag spontant direkt jag stöter problem oavsett hur litet eller stort. Det känns att det börjar ändå gå framåt. Jag känner mig inte lika osäker som förut. Vet ej om det är erfarenheten eller terapin som fått mig inse att jag klarar mig! Jag accepterar mina dåliga dagar. Om det nu är sömnproblem eller världens ångest så det är en del av livet och det kommer gå över. Och tänk att jag fan gick till gymmet själv utan min kära kille i torsdags efter jobbet trots att det är då mer folk än på dagen. Från att knappt våga gå till gymmet ensam och köra crosstrainer till att gå ensam träna bland folk. Detta år kommer äntligen bli bättre än de senaste skit jobbiga åren! Vi är aldrig ensam.

fuck social fobi

15 procent av Sveriges befolkning lider av social fobi. Av de 15 procenten lider tre procent av svår social fobi. Jag är en av de tre procenten. Jag visste inte att det var så vanligt. Men mitt mål är att slippa vara de tre procentern. Jag struntar hur lång tid det tar. Det får gå så sakta som det går bara det går framåt. Jag vill kunna leva normalt utan att stressa och oroa över helt onödiga saker.
Trots att så stor del av befolkningen lider av detta så är det en  så stor tabu. Jag har aldrig förut hört talas om social fobi. När man pratar om psykisk ohälsa blir t.ex depression ett ämne som de flesta vet om något. Men psykisk ohäsla är så bred begrepp. Vissa människor är livrädda för vatten, höjder eller spindlar och jag jag är rädd för sociala situationer. Nya situtaioner. Jag har alltid alltid varit nervös när det händer något nytt. Men även om jag är rädd för såna situationer så har jag klarat galant mina arbetsintervjuer. Har alltid fått höra att jag är en gullig tjej och att har gett ett gott intryck. Jag är inte bara min diagnos. Vi alla vill nog bli  accpeterade som vi är men pga pressen från samhället numera så har vi till exempel just social fobi. Vi är alla olika. Det är okej att vara väldigt social och utåt men det är lika okej att vara den lugna personen som trivs med sig själv. Trots min social fobi får jag ofta massa energi av att träffa nya människor. Jag tycker ändå att det är kul. Borde bara inte vara så rädd vad folk ska tycka om mig. Jag ska räcka så som jag är.

tillbaka till minnen

På youtube finns ju trenden där youtubers reagerar på deras gamla videos och hur crinch är det inte att titta på sina gamla videos! Men herregud jag har skrattat i veckan. Fick nostalgi känsla när jag gick igenom gamla inlägg från sista sommaren i Finland. Men jösses! Hur i helvete har jag tänkt. Asså ja, jag skriver fortfarande lite otydligt, men jag är ibland lite otydlig. Men jag förstår inte ens själv vad jag har försökt menat med det jag skrivit! Men samtidigt så visar det att jag har utvecklats med språket. Efter tre och halvt år i Sverige så kan jag säga att jag bryter mycket mindre på finska, jag pratar svenska minst lika fort som finska,  jag har till och med börjat glömma finska ord (hur är det ens möjligt?) och jag känner mig så mycket säkrare med språket både i tal ock skrift.
Lite konstigt dock att jag pluggade svenska i skolan den tiden jag startade denna blogg och ändå har jag skrivit helt åt helvete!  Menmen då var man varken så mogen ellere vuxen.

satsa på positiva egenskaper

Jag har gått hos psykolog nu i år och idag fick hon verkligen mig att fatta hur jag bara tänker på vad jag inte kan och inte klarar av. Har inte vågat skicka in arbetsansökan för att jag har tänkt på det lilla negativa att nej jag passar inte. Jag ser mig själv på negativt sätt. Men varför? Jag borde fokusera på de positiva sakerna som vad jag kan och är duktig på. Men sen kommer tanken men de alla andra är duktigare än mig. Man ska inte tro att man är bättre än andra och bäst på alla men man får vara stolt för sig sjlv och lyfta upp de saker man är bra på.
Det med att våga skicka ansökan har jag inte än klarat mig, men fan jag har arbetsintervju på måndag. Jag är så jävla nervös och även om jobbet kanske inte passar mig tar jag det som övning för framtiden. Alla såna situationer som ger mig ångest är också väldigt bra övning och fan har ju klarat mig så många intervjuer innan som ändå har gått bra. Om man bara slapp vara så nervööös.

Om man inte räcker

Ibland känner man sig så otillräcklig. Jag vill komma in i vardagen, jobba. Men pga alla problem och dåliga erfarenheter är jag så rädd att ens söka ett jobb. Tänk om jag inte är tillräcklig eller att dem förväntar sig nåt helt annat från mig än vad jag är. Och vad kan jag söka där jag kan ta steg mot social fobi utan att ta för stort steg göra det värre.Tänk om jag inte klarar det och hamnar här igen. Jag är väl mest att folk ska tycka illa om mig som vanligt. Särskilt när jag hörde att min förra chef snackade skit om mig efter hon hade sparkat mig därifrån. Men samtidigt är det ju bättre skicka många ansökningar även om man inte helt hundra matchar alla kriterier än att söka bara några få platser. Men det är lättare sagt en gjort! Jag börjar känna mig bättre för varje vecka men detta tär på mig. Men man måste våga för att kunna bli modigare och komma vidare.

99 saker om mig

Det var närmare sex år sen jag listade 99 saker/faktum om mig och nu tänkte jag ge er en uppdaterad lista.

1. Jag är 148 cm kort

2. Jag har bott i Sverige i 3 och halvt år

3. Jag kan göra inbakade flätor

4. Jag har social fobi

5. Jag pratar ofta med mig själv även ute hahah

6. När jag blir sur eller irriterad kommer det bara finska ur min mun

7. Man hittar mig oftas på crosstrainer på gymmet

8. Jag avskyr finlandssvenska/muminsvenska

9. Jag fryser bara när jag är väldigt trött eller förskyld

10. Jag är högkänslig

11. Jag älskar rosa i allt

12. Jag slutade prata svenska under lågstadiet för att vara en "vanlig finne"

13. Jag pratar väldigt otydligt ibland

14. Jag är inte så jätte kittlig

15. Jag tål inte mjölkprotein

16. Jag sover med gosedjur (och med  min kille)

17. Jag kan bara äta fazers choklad allt annat smakar skit

18. Jag har ett stort sminkintresse

19. Min skostrolek är 35

20. Jag skulle kunna leva med bara tacos

21. Jag äter 70% vegetariskt

22. Jag har aldrig ätit kött som t.ex oxfilé

23. Jag tycker det är gott att doppa pommes i mjukglass på donken

24. Mitt högra ben är 1cm längre än vänstra

25. Jag har nån slags fobi för väldigt blonda män

26. Min favoritårstid är vår

27. Jag vill lära mig meditera

28. Jag har förstorat mina läppar en gång

29. Jag har rest till 6 olika länder (inkulsive sverige)

30. Jag är svensk medborgare

31. Jag är lite mer kattmänniska än hundmänniska

32. Jag gillar inte barn

33. Jag somnar oftas på rygg

34. Jag hatar banan och mår illa av det när jag bara ser den

35. Jag älskar ostar

36. Jag har flygit t.o.m 5 gånger under ett år

37. Jag har besökt bara 3 städer i Sverige

38. Jag är absolut inte en morgon människa (tidigt på morgonen)

39. Som person är jag oftast glad då när jag mår bra

40. Jag har en piercing, i naveln

41. Jag går alltid barfota hemma

42. Jag har mycket finsk sisu i mig

43. Jag har aldrig haft en iphone eller något från Apple

44. Jag överanalyserar ofta saker

45. Jag har bra fotominne

46. Jag kommer lätt ihåg små detaljer och saker i min omgivning

47. Jag tycker inte att tequila är äckligt

48.  Jag har pluggat två kurser på universitetet

49. Jag analyserar allt i min omgivning och får ofta påminna mig om att sluta tänka för mycket

50. Jag har aldrig ätit kräftor

51. Jag älskar romantiska komedier

52. Jag har aldrig provat solarium

53. Jag kan absolut inte äta med pinnar

54. Fotmassage/pill är det bästa jag vet

55. När jag var 6 bestämde jag mig att skaffa en svensk man

56. Min favoritrestaurang är Panco Villa

57. Jag är bra på att passa tider

58. Jag kan inte sova en hel natt utan öronproppar

59. Jag är vädigt högljud

60. Jag tycker att vattnet smakar bättre ur en flaska än glas

61. Smoothie med kokosmjölk är bästa frukost

62. Älskar ost

63. Jag har aldrig varit untanör Europa

64. Jag dricker gärna vin

65. Jagär beroende av HayDay haha

66. Jag har inget körkort men har provat köra bil

67. Jag är ganska stökig av mig

68.  I stor del av mitt liv har jag levt med långa naglar

69. Jag kan inte skriva på mobilen om mina tummnaglarär korta

70. Jag föredrar vin framför longdrink eller cider ( betyder det att jag blivit gammal nu??)

71. Jag har liten sockerberoende

72. Numera fokuserar jag mer på smink än naglar

73. Jag har en väldigt stark instikt som aldrig haft fel

74. Min drömlängd på mig skulle vara 154cm

75. Jag har aldrig åkt natt tåg

76. Jag klär mig oftast i rosa eller/och svart

77. Om jag målar mina naglar kan jag inte låta bli att dekorera dem oxå

78. Jag har aldrig blivit sövd

79. Jag har två medborgarskap

80. Jag är 18 år äldre än min lillasyster

81. Jag gillar inte vanilj eller gräddglass överlag

82. Jag är väldigt glömsk

83. Jag pratar inte bara två språk utan tänker på två språk

84. Jag föredrar silvriga än guldiga smycken

85. Jag räknar alltid på finska

86. Jag har en huawei mobil

87. Titeln storasyster är mitt livs viktigaste titel

88. Jag har gått ensam på bio

89. Alla möbel jag äger kommer från Ikea

90. Jag älskar rosor

91. Långsamma människor är värsta jag vet

92. Jag åt myror när jag var liten

93. Jag klarar inte alls kolla på våldsamma serier (inte ens got)

94. Jag ällllskarr choklad men gillar inte alls mudcake

95. Vissa biter på sina naglar jag pillar och river dem

96. Jag använder inga kontanter

97.  I Sverige fryser jag när det är -1 men i Finland går man utan problem i -12 grader

98. Jag använder konstiga smeknamn på folk som t.ex bitchen och köttbulle

99. Jag har aldrig bott helt ensam

Mina mål för 2019

Jag har bestämt mig att må bra i år och fokusera på en ljus framtid. Mitt allra första mål för i år är att slippa panikattacker och panik ångest. Jag vill inte behöva låsa mig in på en toalett för att jag får panik och inte kan andas.

Mitt andra mål är att strecha varje vecka så jag får spagat till sommaren. Har sedan jag var liten dansat balett och velat bli så vig men har aldrig orkat göra något åt saken.

Tredje mål är att bearbeta alla problemen jag har och möta mina rädslor. Nu har jag gått ensam till gymmet några gånger och tänker fortsätta tills jag kan känna mig trygg och bekväm där även om jag inte är med min kille.

Fjärde målet är att må fysiskt bättre. Har trappat ner med sockret rejält senaste veckorna och vill bli av med dagliga sockersuget.

Femte målet är att lära mig mer om lettering. Att skriva fint har alltid varit min dröm. Har en övningsbok och vill kunna alla bokstäver utan hjälp.

 Har ni några särskilda mål till året 2019?

Frustrerande samhälle

Samhället och därefter modeindutrin vill att vi ska väga 25kg och vara 180cm långa. Seriöst det går inte att hitta mer jeans i sin vanliga storlek. Man ska absolut inte ha muskler eller former. Man ska absolut inte vara olika för att passa in. Jag gick i samma affär som vanligt och provade liknande jeans som jag haft förut tom i en storlek större men nä det går inte på mig och det var strech tyg. Jag är redo att fan bara börja använda kjolar och mjuksibyxor man blir så frustrerad! Jag börjar känna mig tjockare och tjockare. Vil bara vara normal hälsosam liten kurvig kvinna. Skulle jag vara pinnsmal skulle jag se ännu kortare och yngre ut mvh 148cm.
En sak som numera ger mig sån smärta är min lillasysters saknad. Efter jag kommit hem igen efter en mysig vecka i Finland så saknar min lilla rara syster mig. Jag klarar att hantera min egna längtan för att detta är mitt val och måste offra något för det. Men min syster är bara liten 4 åring hon förstår inte än och att se henne ledsen för det brister mitt hjärta. Jag klarar av att samla mig framför henne men fy vad dålig syster jag känner mig som inte kan vara där för henne. När jag var i Finland så försökte jag leka med henne alltid jag kunde även om jag själv kan tycka att det är tråkigt att sitta på golvet med hästar. Styvpappa och även mamma ger upp lätt när syrran grinar men jag är mest bestämd vilket orsakar att hon inte vill att jag lägger henne då jag inte sitter vid sängen halva kvällen. Hon är väldigt pappas flicka och jag kan känna ibland att hon inte ens tycker att det är så kul när jag hälsar på. Men nu har hon haft mig under samma tak i mer än en vecka och haft det som standard. Det är väl lätt hänt att man blir van och saknar mer när jag igen åker i väg.