tisdag 28 november 2017

Plugget vs Ångest

När man kollar bakåt min historia märker man att allt skit som hänt mig eller sägs 90% i alla fall har hänt i skolan eller i skolområde. Det var händelserna på högstadietiden som orsakat mig panikångest som jag fortfarande idag lider av. Därför är det väldigt konstigt att jag ens pluggar nu. Jag märker varje gång jag har en tenta, kvällen eller dagen innan får jag så stark ångest att jag kan knappt göra nåt. Jag  vet att jag borde fokusera och läsa det sista och gå igenom allt men istället bestämmer min hjärna att kolla på onödiga youtube klipps i flera timmar eller bara ligga i sängen hela dagen samtidigt som man bläddrar igenom facebook flödet om och om igen. Och även om jag försöker lägga upp ett schema och plan hur jag klarar mig med en lugn takt till exempel en hemtenta så lider jag av stark ångest och stress vilket i värsta fall leder till jobbiga sömnsvårigheter som gör att jag inte kan sova på flera nätter även om jag hur försöker. Jag försöker att inte tänka på något men ändå finns ångesten och stressen kvar i kroppen. Ibland kan jag få stark ångest i seminarieklassen oftast sådär en vecka innan tenta ibland bara utan anledning då jag kämpar mot tårar, har svårt att sitta stilla och tänker bara att jag måste ut. Oftast får jag lugnat mig någorlunda så att jag kan sitta kvar tills vi slutat men sällan slipper man sina tårar. Såna problem har jag knappt haft på de få jobben jag haft. Självklart känner man ibland stark olust för att jobba men det brukar ändå inte leda till ångest och får alltid gjort jobbet.
Vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så psykiskt handikappat att jag inte ens klarar mig plugget som jag gillar. Har svårt att koncentrera mig på att läsa. Får F av varje tenta. Positivt var dock att fick till slut E av första omtentan som kändes omöjlig för mig som inte är van med akademiskt svenska eller att skriva såna svenska texter  överhuvudtaget. Inget är väl sen omöjligt men jag vet att jag kommer inte ta examen från universitetet men jag hoppas jag ändå kan få ett bra jobb jag drivs i. Just nu kämpar jag ändå vidare och försöker få ihop så många högskolepoäng som det är möjligt.
Värsta med ångesten är att man känner sig så dålig människa. Man orkar bara inte bry sig om något även om man i vanligt fall skulle göra det. Man glömmer bort vad man pratar om. Hjärnan bara slänger kullerbytta och ord förs i min mun utan att ens fatta det. Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag tvingar mig själv att plugga även om just det ger mig värsta ångesten.. Men jag har inget val. Jag måste ju bo nånstans och utan plugget har jag ingenstans att bo.  Fuck bostadskrisen.

torsdag 23 november 2017

Inte min grej

Alltså jag blir galen. Jag passar inte i universitets världen. De uppskattar inte mig som jag är, de försöker trycka mig i en liten form som ja inte passar i, argh. Får alltid gnäll att mina tenta svar är för kortfattade. Men vahh?? Dem brkuar ju innehålla de viktigaste faktan kursen går ut på? Jag har aldrig kunnat skriva fan romaner.  Min längsta novell är knappt 3 sidor!
Och sen varför ska litteratur iaf nästan allt vara på engelska när utbildningen går på svenska??? Har man fan inget respekt mot sitt eget språk som det är en liiten del i världen som pratar? Jag blir så frustrerad. Kunde man ba få bostad skulle jag bara fan skita i plugget och börja jobba o leva livet.. Men så går det inte.. Pluggar jag inte har jag ingenstans att bo :)))) Och nej jag vill aldrig i mitt livflytta tillbaka till Finland och leva ett jävligt olyckligt liv och känna hur jag inte har nån plats där. Men det kommer vara så otrooligt skönt med kort semester hemma borta från plugget o stresset.