uttråkad

Jag som trodde att det var tråkigt att svara på mail med samma mailmall.. Nope i två veckor så har vi bara gjort en sak och jag är sååå sååå sååå frustrerad! Någon måste verkligne hata oss för att vi inte får ens en liiiiten annan sak som vi skulle kunan fixa. Jag är så himla rastlös när jag inte får använda min hjärna och lära mig nåt nytt! Även om det suger att bli igen arbetslös äre fan skönt att slippa detta. Har mer att göra ensam hemma än där på jobbet..
Men senaste helgerna har jag haft så kul. Min vän har varit i Sverige i några veckor och vi har hängt på stan, käkat max, fotat, gått runt och snackat såå mycket! Saknar att ha vänner nära. Den enda som är här har en ny pojkvän och pluggar och har helt annorlunda livssituation som mig så det blir svårt att träffas så ofta. Jag får så himla mycket energi att umgås med mina vänner. Det är en härlig känsla!
Vänner är inte den enda saken jag saknar. Saknar så himla mycket min söta lillasyster. Kollade på gamla bilder och saknar den lilla bebisen! Men det är ändå så häftigt att se henne växa att kunna verkligen kommunicera med henne. Att hon förstår och kan säga att hon saknar mig. Jag saknar massor henne och skulle bara vilja teleporta mig till Finland och pussa o krama sönder henne. Hade jag bättre ekonomi så hade jag flygit hem för några dagar. Men eftersom jag känner sån stress och press över framtiden har jag börjat undra hur kommer min och syrrans relation förändras om jag blir mamma. Jag menar att om jag skulle t.ex bli mamma om 8 år så är hon bara 12-13 år. Är det inte skumt att ha en syster som oxä är en mamma? Eller kommer hon hata mig när hon är äldre för jag inte finns där. Eller kommer vi kunna ha bra och nära relation trots åldersklinnaden? Massa tankar snurrar i mitt huvud. Hatar när jag inte vet hur saker och ting ska bli.

 

Stolt

Ibland går det fort. Förra fredagen fick jag jobb i ett projekt som varar en månad. Så jag började i måndags! Jag var taggad för att lära mig nytt och utmana mig själv och bara börja om allt. Men sen så gör vi bara en sak asså kopierar en text om passar till mailet och sen skickar vi det yay. Men det är inte det jag är stolt över. Jag har bestämt mig att försöka att inte överanalysera så gott jag kan, bara vara mig själv och sakta men säkert i min egen takt vinna min social fobi eller iaf slippa det värsta! Vi var fyra stycken i detta projektet så det var kul att inte vara den nya ensam. Jag lunchade med två av dem och det vad jag som frågade första dagen! Men jag har dock varit den enda som har försökt ta kontakt och försöka lära känna varandra så det är lite roligare. Eller jag tycker det är jätte tråkigt att luncha ensam. Men att jag inte är den osäkraste och tystaste personen gjorde mig så förvånad! Jag är den som frågar mest av han som hjälper oss (även lite frågor om företaget itne bara vårt projekt) men det kanske är för att jag har mest problem? Men i alla fall så vågar jag typ int e genast fråga men säg i 80% av fallen så frågar jag spontant direkt jag stöter problem oavsett hur litet eller stort. Det känns att det börjar ändå gå framåt. Jag känner mig inte lika osäker som förut. Vet ej om det är erfarenheten eller terapin som fått mig inse att jag klarar mig! Jag accepterar mina dåliga dagar. Om det nu är sömnproblem eller världens ångest så det är en del av livet och det kommer gå över. Och tänk att jag fan gick till gymmet själv utan min kära kille i torsdags efter jobbet trots att det är då mer folk än på dagen. Från att knappt våga gå till gymmet ensam och köra crosstrainer till att gå ensam träna bland folk. Detta år kommer äntligen bli bättre än de senaste skit jobbiga åren! Vi är aldrig ensam.

fuck social fobi

15 procent av Sveriges befolkning lider av social fobi. Av de 15 procenten lider tre procent av svår social fobi. Jag är en av de tre procenten. Jag visste inte att det var så vanligt. Men mitt mål är att slippa vara de tre procentern. Jag struntar hur lång tid det tar. Det får gå så sakta som det går bara det går framåt. Jag vill kunna leva normalt utan att stressa och oroa över helt onödiga saker.
Trots att så stor del av befolkningen lider av detta så är det en  så stor tabu. Jag har aldrig förut hört talas om social fobi. När man pratar om psykisk ohälsa blir t.ex depression ett ämne som de flesta vet om något. Men psykisk ohäsla är så bred begrepp. Vissa människor är livrädda för vatten, höjder eller spindlar och jag jag är rädd för sociala situationer. Nya situtaioner. Jag har alltid alltid varit nervös när det händer något nytt. Men även om jag är rädd för såna situationer så har jag klarat galant mina arbetsintervjuer. Har alltid fått höra att jag är en gullig tjej och att har gett ett gott intryck. Jag är inte bara min diagnos. Vi alla vill nog bli  accpeterade som vi är men pga pressen från samhället numera så har vi till exempel just social fobi. Vi är alla olika. Det är okej att vara väldigt social och utåt men det är lika okej att vara den lugna personen som trivs med sig själv. Trots min social fobi får jag ofta massa energi av att träffa nya människor. Jag tycker ändå att det är kul. Borde bara inte vara så rädd vad folk ska tycka om mig. Jag ska räcka så som jag är.