Jag började lyssna på en bok som någon finsk psykolog har skrivit och man skulle göra ett test innan man börjar lyssna. När jag läste frågorna och började tänka efter vad jag skulle svara (om meningen var helt som jag 1 eller inte alls som jag 6) märkte jag att jag är så fruktansvärd elak mot mig själv. Jag behandlar aldrig andra illa men sen behandlar jag mig själv illa hela jävla tiden. Min relation till mig själv varar livet ut och ändå tar jag inte hand om den. Jag straffar mig själv hela tiden av det minsta lilla. Jag måste börja göra saken bättre.
Men det positiva. Jag kom hem från jobbet och skulle köra sen hemmäträning men jag hann inte längre än till postlådan däär nere och sen sprack mina enda jeans. Andra jeansen sprack i måndags! Jag kunde bara skratta och dra till stan för att köpa nya. OCH jag med social fobi med panikångest fan gick glatt utan att tänka nåt till JC i stan ensam. En kort stund stod jag framför jeansen och tänkte dra av håret då jag inte visste vad jag skulle leta och sen äntligeen kom nån som jobbar där och med hans hjälp hittade jag exakt likadana jeans. Utan någon ångest, panik eller övertänkande! Jag är så glad och stoooolt över mig själv! Och även om jag inte vågar öppna mig med mina kollegor på jobbet är jag väldiigt glad för att få jobba med just dem. Idag var en riktigt bra dag!
Och ni som gillar märkeskläder men tycker att de kostar för mycket så klicka här! Bli medlem utan kostnad och bindingstid och beställ kläder med kvalite för lägre pris! FIck själv min beställning hem förra veckan och är super nöjd!
När man haft så mycket otur så skulle man aldrig tro att det som du i smyg önskat skulle hända. Jag fick ett jobb som jag verkligen ville ha men där jag inte alls trodde på chanserna. Jag menar när det är många andra som söker samma tjänst varför skulle jag som kanske inte är som alla andra bli vald. Jag vär int så bra på att uttrycka mig i såna situationer.
Jag började i veckan och än så länge känns det bra. Företaget verkar bra, mina kollegor på min avdelning verkar trevliga, lokalerna är fresha och arbetsresan tar knappt 30 minuter. Och även om jag inte ännu vunnit social fobin så klarar jag av att gå till matsale värma min mat och sätta mig med kollegorna som sitter vid bordet. Jag har svårt att prata i en större grupp men det är kul att lyssna på andras historier. Jag har tyvärr fortfarande tanken i mitt huvud att ingen bryr sig vad jag har att säga och om jag var med i konversationen så skulle det bli tyst och någon ändrade samtalsämnet. Jag hoppas att jag blir av med det någon gång men vet inte riktigt hur jag borde bearbeta det, gamla erfarenheterna spökar alltid där bakom. Men även om det gått bara någraaa dagar och allt är så nytt känner jag mig redan ganska bekväm där. Jag tror att detta kommer bli bra.
Helgen innan jag började jobba var jag på min killes kompis överraskningsfest. Jag tänkte först att absolut inte hänger med, fy vad jobbigt och jag ville inte bli påmind om att jag inte har vänner här. Men å andra sidan måste jag ju utmana mig och här såg jag en bra tillfälle. Även om jag inte kände någon där, skakade i början och var nervös över ångest och panik så gick det hur bra som helst och jag hade så himla kul! Andra tjejerna var jämnåriga, normala trevliga människor och jag fick första gången på tre år hopp att kansk någon dag jag oxå får en svensk vän här i Stockholm. Nu har jag ett fast hem, en härlig pojkvän och roligt jobb så skulle det bara vara ett strot plus att få en vän, en som man kan snacka med sent till kvällen med några glas vin.
