Ond cirkel

Jag var så jävla förbannad för att hamna träffa läkaren igen, var så säker att hon skulle ännu försöka hjärntvätta mig för att ta medicin. När jag gick dit fråga hon om jag varit o pratat med någon och jag undra vad hon mena. De borde ha ringt mig nästan en månad sen men jag har inte fått nåt samtal alls även om de har mitt rätta nummer. Jag ska gå på KBT och väntar på att de ringer. Detta kan inte fortsätta, jag kan knappt äta o dricka nu. Det bara värker i hela kroppen. Det går inte att sova och ångesten försvinner inte för en stund. Jag är så jäkla trött och så vilsen. Det är så jävla svårt att få hjälp även om man samlat mod för att skaffa hjälp.
Men nu har jag tagit steg närmare min dröm. Jag skickade nämligen ansökan om svensk medborgarskap! Jag har haft tufft i Sverige men det känns ändå som ett hem. I Finland blir man bara deppig och där orkar man inte vara mer än 2-3 dagar åt gången. Jag är lite orolig för ansökan för att kanske skrev fel vad jag skulle skicka med dem men jag hoppas det inte är något större problem annars har jag slösat 1500 kronor i onödan (med dem pengarna betalar jag ju nästan 90dagars sl)..

Det är en tabu

Psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Och pratar man om psykisk ohälsa limmas det fast typ en viss bild på en galning eller psykopat i mental sjukhus som verkligen inte alltid stämmer. Har man inte erfarenhet om det så fattar man inte det tyvärr.
Jag var hos läkaren och innan jag stack så sa hon ännu "Julia det kommer att bli bättre men det skulle gå frtare med medicin". Med medicin menar hon psykemedicin. Jag har från första början sagt nej till psykemedicin. Det är alltid terapi som är första alternativet men vissa kan behöva lite medicin som stöd eller för att överleva ifall det gäller någon allvarlig diagnos som typ skitsofrenia eller nåt. Men läkarna försöker  ba få dig att äta medicinen som typ försör dig mer än hjälper. Ja visst äre billigare för samhället men terapi är både till individen och samhället bättre på långsikt. Asså har du problem så puttar ju medicinen bara problemet bakom sten men problemet finns ju kvar fortfarande när du slutar medicinering.. Därför ska man ju läka själen och ta tag i det själva problem. Varför mår jag som jag gör? Har det hänt något som kanske orsakat detta?
Jag skulle vilja kunna sova utan lugnande och att kunde gå till seminariet utan panikattack. Det kommer hoppas men vägen till den dagen är lång men jag är beredd att ta det i min takt. Blir så stressad när tänker att efter några månader måste jag söka jobb och det är inte intervju som är värst, det är ba en stund, värsta är en ny miljö med alla nya människor som fan är så jäkla tufft när man lider av social fobi. Min ångest, panikångest och social fobi hindrar mig att liv sånt liv som jag skulle vilja leva. Jag skulle vilja känna folk, ha med folk att göra, träffa nya människor, skapa nya kontakter och vänskap och ba leva livet...