Första arbetsveckan var tuff både psykiskt och fysiskt, tuffare än jag hade förväntat mig. Att plötsligt stå 8 vtimmar på en dag och gå ca 13 000 steg i stället för 4500 gör en väldigt trött! Jag hade sån värk i mina ben efter första dagarna! Men man vänjer sig fort och som tur finns det alltid mycket att göra så man tänker inte ens smärtan. Och man uppskattar verkligen rasterna mer! Första veckan gick ändå bra även om blev tröttare för varje dag. Men negativa tankar snnurrar i mitt huvud. Pratar de illa om mig? Har jag gjort något fel? Jobbar jag tillräckligt effektivt? Kommer jag få sparken om jag missar ett fel? Tycker mina kollegor att jag är dryg som inte orkat ta nån kontakt under första veckan?
Jag känner sån stress av dessa tankar. Att jag inte är tillräckligt. Samtidigt som jag vet att jag gjort ett bra jobb. lärde mig fort allt och jobbade helt ensam och självständigt redan i fredags. Tycker det är kul att komma till jobbet. Det har hänt så mycket skit nu senaste åren så jag vågar inte riktigt lita på livet och framtiden än. Vågar inte lite mer på någon för då kommer de ju hugga mig i ryggen, Försöker verkligen jobba med mig själv för att få bort dessa tankar. Varför ska man vara så jävla kritisk mot sig själv?? Jag har varit så uttmatad av allt så njuter av att inte göra något alls under helgen. Jag ska kämpa mot negativa tankar och bara se en ljusframtid!
Jag jobbade i projektet i april hos en rektyteringsfirma och gjorde ett bra jobb så de ringde mig i tisdags och sa att det skulle finnas ett kortvarigt jobb utan samtal. Såklart blev jag intresserad och det blev intervju på torsdagen. Men sen i onsdags fick jag oväntat samtal och så blev det en till intervju för en heltidstjänst då. Var väldigt glad för det, för det ligger nära mig och hade bombat dem med min ansöka flera gånger. Och idag fick jag jobbet! Alltså hade fått båda och första stället verkade hur härlig arbetsplats som helst men behöver en heltidstjänst verkligen. Jag är sååå peppad för att lära mig nya saker och lära känna nya människor och bara våga leva! Dessa två intervjuer gick så bra för mig jag har inte känt mig så självsäker på ett bra tag! Precis när det började se riktigt illa ut så löste det sig tillslut! Och är så glad att jag verkar ha en vettig, öppen och positiv chef så hoppas verkligen att det går bra nu. Man ska vara envis och kämpa på särskilt då när det känns som mest omöjligt. För inget är omöjligt om du kämpar och jobbar hårt! Man ska inte låta andra trycka ner en. Du lever ditt liv för dig själv och gör saker för din egen lycka amen!
Det första saken som jag inte förstås som stör mig varje gång: att man använder att vara finlandssvensk som nationalitet. Att folk skriver t.ex på instagram bio"finlanssvensk". Än sen då? Du är fortfarande en finlänare till 100% bara att du pratar svenska med. Wow jag är tvåspråkig finländare och aldrig gjort nån stor grej av dem. Och barn, nej man kan inte vara "halv fnlandssvensk för ens förälder är finlandssvensk för det är fortfarande inte nationalitet suck.
Det absolut mest ströande är när folk inte kan sätta dendär pinnen efter sina varor på kassan. Iaf då när det finns kö bakom. Asså jag skulle nångång vilja bara skita i den och låta den före mig betala mina varor med! Jag lägger alltid pinnen bakom mina varor om jag ser att det är någon bakom mig.
Mjölk. Eller snarare att vuxna människor dricker ett annat djurs bröstmjölk samtidigt som de blir äcklade av tanken att dricka människans kvinnans bröstmjölk?! Komjölk är menat till kalven inte till människan och därför äre många som inte tål laktos eller är känsliga för mjölkprotein som mig. Och att vi människor typ våldtar kor tvingar dem bli gravida för att sen ta deras bäbis kalv direkt i från dem för att vi ska få mjölken som är till kalven! Det skulle vara fine att använda mjölken som blir över efter en kalv men asså dagens mjölkindustri.. fy fan säger jag bara,
