Mina mål för 2019

Jag har bestämt mig att må bra i år och fokusera på en ljus framtid. Mitt allra första mål för i år är att slippa panikattacker och panik ångest. Jag vill inte behöva låsa mig in på en toalett för att jag får panik och inte kan andas.

Mitt andra mål är att strecha varje vecka så jag får spagat till sommaren. Har sedan jag var liten dansat balett och velat bli så vig men har aldrig orkat göra något åt saken.

Tredje mål är att bearbeta alla problemen jag har och möta mina rädslor. Nu har jag gått ensam till gymmet några gånger och tänker fortsätta tills jag kan känna mig trygg och bekväm där även om jag inte är med min kille.

Fjärde målet är att må fysiskt bättre. Har trappat ner med sockret rejält senaste veckorna och vill bli av med dagliga sockersuget.

Femte målet är att lära mig mer om lettering. Att skriva fint har alltid varit min dröm. Har en övningsbok och vill kunna alla bokstäver utan hjälp.

 Har ni några särskilda mål till året 2019?

Frustrerande samhälle

Samhället och därefter modeindutrin vill att vi ska väga 25kg och vara 180cm långa. Seriöst det går inte att hitta mer jeans i sin vanliga storlek. Man ska absolut inte ha muskler eller former. Man ska absolut inte vara olika för att passa in. Jag gick i samma affär som vanligt och provade liknande jeans som jag haft förut tom i en storlek större men nä det går inte på mig och det var strech tyg. Jag är redo att fan bara börja använda kjolar och mjuksibyxor man blir så frustrerad! Jag börjar känna mig tjockare och tjockare. Vil bara vara normal hälsosam liten kurvig kvinna. Skulle jag vara pinnsmal skulle jag se ännu kortare och yngre ut mvh 148cm.
En sak som numera ger mig sån smärta är min lillasysters saknad. Efter jag kommit hem igen efter en mysig vecka i Finland så saknar min lilla rara syster mig. Jag klarar att hantera min egna längtan för att detta är mitt val och måste offra något för det. Men min syster är bara liten 4 åring hon förstår inte än och att se henne ledsen för det brister mitt hjärta. Jag klarar av att samla mig framför henne men fy vad dålig syster jag känner mig som inte kan vara där för henne. När jag var i Finland så försökte jag leka med henne alltid jag kunde även om jag själv kan tycka att det är tråkigt att sitta på golvet med hästar. Styvpappa och även mamma ger upp lätt när syrran grinar men jag är mest bestämd vilket orsakar att hon inte vill att jag lägger henne då jag inte sitter vid sängen halva kvällen. Hon är väldigt pappas flicka och jag kan känna ibland att hon inte ens tycker att det är så kul när jag hälsar på. Men nu har hon haft mig under samma tak i mer än en vecka och haft det som standard. Det är väl lätt hänt att man blir van och saknar mer när jag igen åker i väg.