Idealen

Vi körde en vad kallar man den kroppsmätning? igår. Var förvånad över att ade ändå bra muskler i kroppen. Visste inte om att de existerar. Men fy vad jag tänkte börja gråta när jag såg min vikt. Jag har fått depressionkilon vilket inte är ovanligt. MEN enligt idealen bör ja väga 17kg mindre. Jag skulle vara nöjd med -8kg.. Är såå såå sååå trött på att världs ideal är att man ska verkligen vara smal. Det är fan inte nåt fel med att ha lite kurvor och fett på kroppen särskilt när det inte finns någon hälsorisk med det. Det är en annan sak om ens vikt orsakar hälsoproblem. Jag har alltid hatat min kopp. HAr alltid trott jag är tjockis även de när jag nästan varit pinnsmal. Det ska vara okej att inte ha en helt platt mage. Enligt naturen har kvinnor mer magfett än män för att skydda framtida fostret vilket makes sence liksom. Jag vill bara lära acceptera mig själv och älska mig själv och må bra. Fuck idealen och fuck vågen. Man ska inte kolla alldeles fö rmkt på siffror. Det är viktigare med ens självbild och spegelbild och välmående.  Jag är såå frustrerad.

Stolt

Ibland går det fort. Förra fredagen fick jag jobb i ett projekt som varar en månad. Så jag började i måndags! Jag var taggad för att lära mig nytt och utmana mig själv och bara börja om allt. Men sen så gör vi bara en sak asså kopierar en text om passar till mailet och sen skickar vi det yay. Men det är inte det jag är stolt över. Jag har bestämt mig att försöka att inte överanalysera så gott jag kan, bara vara mig själv och sakta men säkert i min egen takt vinna min social fobi eller iaf slippa det värsta! Vi var fyra stycken i detta projektet så det var kul att inte vara den nya ensam. Jag lunchade med två av dem och det vad jag som frågade första dagen! Men jag har dock varit den enda som har försökt ta kontakt och försöka lära känna varandra så det är lite roligare. Eller jag tycker det är jätte tråkigt att luncha ensam. Men att jag inte är den osäkraste och tystaste personen gjorde mig så förvånad! Jag är den som frågar mest av han som hjälper oss (även lite frågor om företaget itne bara vårt projekt) men det kanske är för att jag har mest problem? Men i alla fall så vågar jag typ int e genast fråga men säg i 80% av fallen så frågar jag spontant direkt jag stöter problem oavsett hur litet eller stort. Det känns att det börjar ändå gå framåt. Jag känner mig inte lika osäker som förut. Vet ej om det är erfarenheten eller terapin som fått mig inse att jag klarar mig! Jag accepterar mina dåliga dagar. Om det nu är sömnproblem eller världens ångest så det är en del av livet och det kommer gå över. Och tänk att jag fan gick till gymmet själv utan min kära kille i torsdags efter jobbet trots att det är då mer folk än på dagen. Från att knappt våga gå till gymmet ensam och köra crosstrainer till att gå ensam träna bland folk. Detta år kommer äntligen bli bättre än de senaste skit jobbiga åren! Vi är aldrig ensam.

Om man inte räcker

Ibland känner man sig så otillräcklig. Jag vill komma in i vardagen, jobba. Men pga alla problem och dåliga erfarenheter är jag så rädd att ens söka ett jobb. Tänk om jag inte är tillräcklig eller att dem förväntar sig nåt helt annat från mig än vad jag är. Och vad kan jag söka där jag kan ta steg mot social fobi utan att ta för stort steg göra det värre.Tänk om jag inte klarar det och hamnar här igen. Jag är väl mest att folk ska tycka illa om mig som vanligt. Särskilt när jag hörde att min förra chef snackade skit om mig efter hon hade sparkat mig därifrån. Men samtidigt är det ju bättre skicka många ansökningar även om man inte helt hundra matchar alla kriterier än att söka bara några få platser. Men det är lättare sagt en gjort! Jag börjar känna mig bättre för varje vecka men detta tär på mig. Men man måste våga för att kunna bli modigare och komma vidare.

Att hantera person med ångest

Jag är så trött på folk som inte ens vill förstå. Jag har kämpat hårt i år och kommit långt. Det är få människor som egentligen vet hur dåligt jag mådde ännu i februari. Jag lider fortfarande av social fobi, lite ångest och panikattackerna kan dyka upp i vissa situationer. När jag ska göra något nytt eller något jag ännu känner mig obekväm då stiger ångesten. För mig är det lättast att lugna ner om man antigen kan ringa någon eller skriva nån vän eller bara att skicka ett snap/röstmeddelande. Men vissa förstår inte alls min situation och kastar bara skit på mig. All negativitet som kommer från dem som inte förstås kan förstöra mycket. I värsta fall leder det till panikattack. Får man panik av att äntligen våga utmana sig själv så kommer det vara jävligt svårt att komma tillbaka dit senare.
Om du vet nån som har svårt antigen har ångest eller kanske är deprimerad, skyll aldrig den personen. Kämpa hen och försök hålla positivitet istället. För en sån person kan bara att gå handla själv kännas för mycket, vilket för oss andra är en självklarhet och rutin. I isället att kommentera att man måste kunna göra något ensam ska man kämpa den människan och berömma hur duktig hen är när hen försöker. Ibland räcker det bara att veta att nån stöttar en. Lämna aldrig ensam någon som har svårt och aldrig någonsin nedsätt hens situation även om du inte riktigt skulle förstå vad som är så svårt. Och ibland hjälper det att man bara finns och lyssnar. Och träffar du någon som är lite tyst och bakåt, tänk att hen kanske lider av social fobi och har svårt att prata med nya människor även om hen skulle vara intresserad av att snacka med dig. Vi med social fobi är inte dryga. Vi vill men vi vågar inte, något i vårt huvud hindrar oss. Då är det bra om du är trevlig och förstående och fortsätter att försöka prata.

Det är en tabu

Psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Och pratar man om psykisk ohälsa limmas det fast typ en viss bild på en galning eller psykopat i mental sjukhus som verkligen inte alltid stämmer. Har man inte erfarenhet om det så fattar man inte det tyvärr.
Jag var hos läkaren och innan jag stack så sa hon ännu "Julia det kommer att bli bättre men det skulle gå frtare med medicin". Med medicin menar hon psykemedicin. Jag har från första början sagt nej till psykemedicin. Det är alltid terapi som är första alternativet men vissa kan behöva lite medicin som stöd eller för att överleva ifall det gäller någon allvarlig diagnos som typ skitsofrenia eller nåt. Men läkarna försöker  ba få dig att äta medicinen som typ försör dig mer än hjälper. Ja visst äre billigare för samhället men terapi är både till individen och samhället bättre på långsikt. Asså har du problem så puttar ju medicinen bara problemet bakom sten men problemet finns ju kvar fortfarande när du slutar medicinering.. Därför ska man ju läka själen och ta tag i det själva problem. Varför mår jag som jag gör? Har det hänt något som kanske orsakat detta?
Jag skulle vilja kunna sova utan lugnande och att kunde gå till seminariet utan panikattack. Det kommer hoppas men vägen till den dagen är lång men jag är beredd att ta det i min takt. Blir så stressad när tänker att efter några månader måste jag söka jobb och det är inte intervju som är värst, det är ba en stund, värsta är en ny miljö med alla nya människor som fan är så jäkla tufft när man lider av social fobi. Min ångest, panikångest och social fobi hindrar mig att liv sånt liv som jag skulle vilja leva. Jag skulle vilja känna folk, ha med folk att göra, träffa nya människor, skapa nya kontakter och vänskap och ba leva livet...

Vilsen

Människokropp är så häftig och så konstig. Tänk hur man kan känna sig helt anfallen bara av att ligga i sängen och läsa. Hjärtat bultar som du hade sprungit till tuben även om du ligger still och det är bara din  hjärna som jobbar. Ungefär så känns ångest. Och detta räcker inte ens. Tillslut blir man spyfärdig, tårarna bara rinner ner för kinderna och man vet inte ska man ligga still eller röra på sig.
Jag är så vilsen nu. Jag har två val. Antingen få pluggat så mycket att får mina 15hp ihop så att får ännu bo här kvar i höst och börja jobba från april/maj så att har råd att leva utan studiestöd. Eller sen skiter jag helt i plugget,fokuserar på mig själv, hittar ett jobb till våren och hoppas att vi kan hitta en gemensam lägenhet med min kille. Jag längtar verkligen att få bo med honom. TÄnk bara att få laga mat till honom när han kommer hem, städa tillsamman då det bir så mycket roligare, mysa framför film på en vardagskväll och alltid bara få somna i det tryggaste stället. Men sen så blir jag så ledsen av tanken att ska flytta härifrån. Jag älskar verkligen Gärdet. Jag gillar mitt rum, mitt rosa rum som har fått inreda helt själv. Jag gillar verkligen mina grannar även om jag har det lite svårt med social fobi, de är så trevliga. Bollar runt tankar varje dag men kommer ingenstans.. Skulle man inte bara kunna vinna i lotto så man bara kunde skita allt i ett litet tag, få lägenhet och kunna fokusera på sig själv för att må bra helt utan stress?

Ett år

Jag har haft helt underbar helg. Jag älskar vinterdagar som dessa. Lagom mycket snö, solen skiner och några minus grader utan att blåsa. Vi tog långa promenader i snön och njöt av vackra naturen. Hade varit såå skönt om detta väder skulle kunna vara kvar ännu några veckor till. Enda som saknas är mina skidor!
Om en vecka har vi officielt varit tillsammans med min kille i ett år! Jag kommer ihåg hur osäker och rädd jag var i början. Men herregud var underbart vi har haft det och man kan inte ha en mer underbar kille heller. Vi har redan klarat igenom oss så tuffa saker att det finns så jäkla stark band mellan oss. Det är så skönt att det finns nån jag kan vara 100 procent trygg och mig själv med.

Inte min grej

Alltså jag blir galen. Jag passar inte i universitets världen. De uppskattar inte mig som jag är, de försöker trycka mig i en liten form som ja inte passar i, argh. Får alltid gnäll att mina tenta svar är för kortfattade. Men vahh?? Dem brkuar ju innehålla de viktigaste faktan kursen går ut på? Jag har aldrig kunnat skriva fan romaner.  Min längsta novell är knappt 3 sidor!
Och sen varför ska litteratur iaf nästan allt vara på engelska när utbildningen går på svenska??? Har man fan inget respekt mot sitt eget språk som det är en liiten del i världen som pratar? Jag blir så frustrerad. Kunde man ba få bostad skulle jag bara fan skita i plugget och börja jobba o leva livet.. Men så går det inte.. Pluggar jag inte har jag ingenstans att bo :)))) Och nej jag vill aldrig i mitt livflytta tillbaka till Finland och leva ett jävligt olyckligt liv och känna hur jag inte har nån plats där. Men det kommer vara så otrooligt skönt med kort semester hemma borta från plugget o stresset.

När hormonerna tar över

Nu när min pstav har börjat krångla och förstöra min kropp har jag börjat undra att är denna person jag eller en hormonmonster. Staven har definitivt gjort mig lugnare än p-piller så jag var yngre men jag känner inte alltid nu när hormonerna tar över.. I år har jag blivit bitter. Jag blir sur och irriterad väldigt lätt. Jag får hemska aggressiva tankar ofta. Är det hormonerna som faktiskt påverkar så mycket? Hoppas på att får svar när jag har provat spiralen. Tänk om jag ändras helt och tänk om mina känslor ändras. Tänk om jag inte mer gillar min kille?
Just nu går livet hyfsat bra. Största oron är dock högskolepoängen och stöden för plugget. Jag försöker bara ta det lugnt och göra mitt bästa. Mitt livs största misstag var/är att jag läser nationalekonomi... Jag vill plugga historia och allt är klart för hösten bara jag får minst 20hp av vårterminen.....
Jag har inte så mycket att säga just nu förutom att jag är heelt slut och vill bara krypa under täcket och mysa med min isbjörn lol. Men jag lever och det går bra. Och i helgen var vi o fota med killen. Det var mysigt att ta promenad i skogen.

 

Vanligt liv

Livet rullar sakta framåt varje dag. Men varje dag är likadana. För mig spelar det knappt någon roll om det är vardag eller helg, får oftast sova länge varje dag förutom dem dagarna jag har föreläsning men dem är snart slut. Hur tråkigt det är egentligen att plugga. Men utan pengar kan man inte göra så mycket. Studentlivet suger ju. Får väl bara använda hela studielånet och vara gift med nordea 1000år.  Men då skulle man kunan resa och göra saker och ting..
Jag behövde inte mer fira min foreveralone day. Fösta gången i mitt liv var jag inte singel på alla hjärtans dag. Och fick en ros av en rätt människa! Konstigt nog fanns det inte så mycket kärleksbilder t.ex på insta. Förr hata jag såna, mådde illa av såna. Numera bryr jag mig inte så mycket faktiskt. Förutom att fattar inte vissa som lägger bilder varje månad "2 månader med älsknling. Älskar dig så myckket" och blabla. Jag behöver inte lägga ut såna bilder. För mig räcker det att personen själv vet hur mycket han betyder för mig. Ibland vill man ju visa världen hur lycklig man är men för mycket är för mycket. Och att vissa uppdaterar bilder bara på sina älsklingar och då när de firat nåt så som dem skulle bara leva för sin flick/pokjvän.. Jag är en ung stark kvinna jag behöver ingen att leva för. Jag är lycklig och min pojkvän gör mig alltid så himla glad. Hade jag ett eget hem (asså lägenhet) skulle jag ha allt jag dröm om (förutom inte är gift men det är nog inte dags på länge haha).

Människan slutar aldrig att växa

Då när jag har sovit många nätter dåligt och är sjuukt trött gråter jag mycket och får ångest. Då blir jag väldigt lätt ledsen. Men jag har ju alltid varit väldigt känslosam människa. Och när man är trött så stärks allt. Men nu i december har allt blivit lättare. Jag känner jag jag har vuxit otroligt mycket som människa och att jag inte är beroende av nån, jag klarar mig själv.
I höstas var jag väldigt i botten. Jag hade aldrig förr mått så dåligt. Jag sa att denna höst var värsta efter den hösten när olyckan hände. Men jag är så jävla stark att jag klara mig och jag överlevde det!
När jag flyttade til lSverige och jobbade som au pair var jag så vilsen. Jag visste inte var jag skulle vara eller vem jag var och ibland visste jag inte vad jag ville. Jag gjorde dumma och konstiga saker som jag ångrar efteråt. Jag hade behöd en guide för livet. Ett år av mitt liv var så skumt och så kaos. Det fattar jag verkligen nu när jag ser bakom. Och hur jag inte vågade lita på någon och inte släppa någon nära mig. Jag litade inte ens på mig själv. Men jag hittade min bästa vän och kunde inte ha önskat något bättre! Vi har väldigt lätt att prata om allt och jag vet att vi betyder lika mycket till varandra även om vi inte alltid säger det. Hon är med mig fortfarande. Jag kommer ihåg när mamma sa att hon önskar att jag hittar riktiga vänner sen när jag är vuxen (och i Sverige). Det gjorde jag!
Och jag lärde mig att man måste släppa taget av gamla saker. Det är så viktigt annars kan man inte gå framåt! Man måste kunna göra svåra beslut och man måste våga vara lite självisk och tänka på sig själv. Men nu ser livet äntligen ut som ett liv som är värt att leva. Jag är såå tacksam av alla människor jag har runt mig och jag ska hålla hårt fast i mina nära o kära!
Ta hand om alla nära oc kära!

Jag lever

Min blogg har aldrig varit såhär tyst förut. Men jag har inte haft någon energi att lägga på att blogga. Jag berättade hur jag var på reservplats. Ännu i augusti var jag på 5e plats. Var ledsen över det.  Men jag hade hoppet kvar. För en vecka sen fick jag veta att de har reservupprop. Jag var överlycklig den dagen! Jag log hela dagen och seglade i himmeln. Men sen i onsdags fick jag ett mail att de var inställd. Som tur var jag med en vän i hagaparken jsut då med en skumpaflaska. Jag ville inte visa för honom hur ledsen jag blev. SÅ jag boka direkt tid hos studievägledaren och det ska ske i veckan.
Jag har varit ledsen 24/7. Har haft svårt att sova. Varför varför ska Sverige straffa mig så här? För att vad det hänt mig (t.ex olyckan) betyder studieplats hela världen för mig. Det betyder allt för mig trots att jag vet att det innebär otroligt mycket jobb. Min värld rasa så hårt ner. Enda anlendningen att jag orkade kämpa som au pair i den jobbiga familjen, var att jag tänkte att snart får jag plugga och får kompisar! Men så blev det inte.. Nu kämpar jag varje dag för att stiga  upp från sängen om jag inte jobbar. Jag gråter varje dag. Alla ord som påminner mig om plugget känns som nån skulle hugga kniv i mig. Jag kan inte tro att jag kämpa genom i ett jävla helvete för att stå här igen.. Men jag är så jävla stark och bestämd, skulle ju inte annars sitta här och skriva. Jag har bestämt mig att kämpa vidare. Jag måste. Jag har fått hjälp till det. Jag har fått min bästa vän tillbaka till Sverige.

Hur har Sverige ändrat mig?

Jag kan erkänna att mådde inte så bra första tiden i Sverige. Jag vet inte var det au pair året eller min hostfamilj. Tror det var familjen.. Ändå ångrar jag mig inte. 9 månader gick lite  sådär. Ibland hade man bra stunder men väldigt ofta var det sämre. Och när nåt bra och roligt hände tog det inte länge så rasa allt ner igen. Då var man i botten och undrade varför man skulle ens leva. Men jag hade aldrig en tanke att skada mig själv. Det är kanske min mamma och mina kära lilla lillasyster som hindrar mig att göra nåt dumt. Och ännu idag har jag dagar jag känner mig så ensam att skulle vara färdig att hoppa under en bil. Det är tufft att vara i ett land man älskar men inte ha någon som bryr sig om en. Har nästan inga vänner här, för dem är i Finland redan.
Men hur mycket starkare man har blivit. Jag som inte trodde att det var ens mer möjligt! Har ju fått mkt skit på mig och hänt saker man aldrig skulle önska någon hända. Jag har blivit en stark ung kvinna. Och så själkvständig och modig och säker. Jag vågar fråga hjälp i butiken. Jag vågar gå ensam till banken. Jag vågar ringa min chef utan att sätta nån annan o ringa till henne. Jag vågar gå ensam till stan och handla/shoppa. Det är saker jag inte klarade i Finland och vet inte ens skulle jag klara dem i Finland :D Jag stressar och oroar mindre av saker. Jag är inte nervös göra sakerna jag nämde ovan. Och så ska det ju vara, dem är ju vanliga saker som har varit stora för mig.
Jag har oxå blivit lugnare i vissa situationer. Och jag har lärt mig mycket och fattat mycket. Nu vet jag och förstår att det är bara jag som påverkar mitt liv så jag är lycklig. Jag behöver ingen annan göra mig lycklig. Jag lever ändå livet lyckligt för att jag uppskattar det jag har och är nöjd med det. Jag följer mina drömmar och jobbar hårt för att nå dem. Jag har väldigt stark sisu så jag går även genom sten om det behövs! Jag kommer aldrig att ge upp även om det skulle vara hur svårt som helst. Man har väl blivit vuxen?

Orättvisa arbetsgivaren

Alltså arbetsgivaren vill ha en 20-åring med 15 års erfarenhet. Hej hallå wake up och ge fan möjlighet till ungdomar! Vi är dom sem fortsätter bygga detta land. Jag som bara ville få ett sommarjobb helst inom äldreboende för att hjälpa dem och vara lyssnande örat så de slipper känan sig ensamma, men nej när manbehöver utbilding och x erfarenhet. Jag har varit au pair. Van med stort ansvart. Fixar bra hushållsarbete, kan städa, kan diska, kan laga mat, kan tvätta byke kan skötaom ärenden. Men det tycks inte räcka. Jag får väl leva på gatan i sommar och hoppas att kommer in på SU så jag får studiestöd och LÅN...... Jag vet att man måste börja från bottnet för att kunna kliva upp men när ingen behöver ens en diskare......

Jag går i vilsen

Varför har jag alltid ångest? Varför tänker jag gråta varje kväll? Varför mår jag så piss trots att det inte hänt något illa häri Sverige, inte än.. Nu vet jag varför. Jag är vilse i mitt liv. Jag ville bli van med språket o bättra min svenska under mitt au pair år. Mer än hälften gått o jag har inte blivit ett dug bättre. Ibland är jag mycket säkrare och litar på mig men sen går jag bakåt och blir väldigt osäker. Varför vill jag sååå mycket träffa folk? FÖr att få ha en konversation på svenska, lära sig nytt. Jag blir frustrerad när jag inte går framåt. Har ibland svårt att förklara saker åt flickorna, jag bara inte hittar ord. Men vad ska man göra att folk skulle vilja träffas? Vad är felet på mig? Jag försöker vara lugn men jag är jag och tänker inte ändra mig för andras skull..
Jag önskar att det blir sommar snart. Trots att det är väääldigt stressande att inte vet vart man ska vad gör man var bor man, så får jag iaf veta vart jag kommit in. Jag vill studera. VIll göra nåt för min framtid. DÅ behöver jag inte vara ensam. Träffar åtminstone folk i skolan. Har inte tid att grubbla över mitt liv o vara ledsen, när måste lägga all energi på studierna.. Detta är mitt år eller hur? Snälla nån berätta att detta är mitt år, jag börjar tapap hoppet.

Ledsen

Hela veckan har gått åt skogen. Är inte alls på bra humör när inte fått sovit och är väldigt trött. Sen så har jag fått inte så bra nyheter. Min "morfar" alltså mammas styvpappa dog i tisdags. Jag tänker inte åka till Finland för begravning. Har inte sett honom på måånga år. Han var alkoholist och hade alzaimer och jag har aldrig varit nära honom. Förstås köpte han alltid godis till mig när var liten och så och han kommar alltid vara min morfar trots att vi inte är släkt påriktigt. Jag har bara varit ledsen för mina släktingars skull.
Jag är trött på att vara så ensam. Trött på att se samma människor varje helg. Trött på att ingen vill träffas. Jag bara så hatar mitt liv. Trodde att efter 6 månader så skulle man känna några nya svenskar men nej, ingen. Hur ska man orka?

Ångest

Jag imploderade mentalt igår, första gången i år. Jag hade en skitdag trots att den inte var skitdag. I lördags låg jag bara sjuk hemma så igår var jag tvungen att gå ut. 4 dagar i samma rum gjorde mig hel galen. Jag hann tappa bort alla mina saker och vafan sen plötsligt hitta jag dem på ett konstigt ställe som jag inte ens kunde minnas att hade lagt dem dit eller hade jag gjort det alls? Anyway jag såg min nya aupair kompis. Hon är kul och vi var ju o shoppade med henne förra helgen. Men nu hade hon varit på lyckad tinderdejt i lördags. 50% av tiden prata hon om honom. Skrev jämtn med hnom. Fråga av mig när kan hon skriva och vad ska hon svara osv. Jag är glad att hon är lycklig. MEN när min dröm har varit hela mitt liv få svensk man. I 5 år har jag väntat på min kille. Får bara ingen, ingen vill ens träffas. Jag har redan gett upp, räcker att nån vill träffas och att jag får öva på min svenska. Men när nån som pratar om sin dejt så det känns mentalt sååå smärtsam. Som nån skulle putta kniv i dig mitt i magen och vrida kniven inne där. Ni alla kan väl tänka den smärtan? Ja det är ännu värre när det är mentalt. Ju mer hon pratar eller nu skriver om honom desto värre känner jag. Särskilt ju senare det blir.. JAg fick inte sovit pga ångest. Ingen bryr mig här typ. Jag har ingen framtid i Finland jag vill inte tillbaka. MEN varför ska alla andra leva MIN dröm som jag skulle göra vad som helst att uppnå. Jag har kunnat komma till Sverige. Har tagit stor steg och varit modig och tagit risker. Jag är alltid snäll mot andra och försöker vara positiv. Men det bara kommer skit på mig.. När är det min tur att vara lycklig? När ändras min lycka? Hur länga ska man orka eller om man inte mer orkar v ad ska man sen göra? Jag skulle vilja tro och önska att detta är mitt år, men när får man ge hoppet? Jag ska inte ge upp men orkar inte tro att nåt härligt o bra skulle hända till mig. Men varför var det då ens meningen att jag blev påkörd? Fick trauma som påverkar hela mitt liv. Smärta som jag lider av mins varje vecka. Ett helvete som jag hamna gå igenom..

Stolt

Jag har fattat saker. Jag förstår nu att hur hostmamman beter mot mig är inte helt rättvisst. Jag har blivit utnyttjad förr och folk har bara försökt stampa ner mig. Men jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har varit här väldigt trött. Jag har inte mått kanske helt bra. Det är en orsak varför jag inte skrivit så mycket och ofta  hit som vanligt. Nu om du som ens ibland läser min blogg, kommentera gärna o berätta det, fast anonymt.
Igår löste allt till slut. Min vän kom o rädda mig. Han körde 80 minuter till Arlanda för att köra mig tryggt hem. FLyget var lite sent och jag hade stressat så mycket på dagen så var så trött att inte orkade leka med bussar o tåg särskilt när klockan var redan såpass mycket. JAg vet inte vad jag skulle göra utan honom. Man kan säkert inte ha en bättre vän? Han har hjälpt mig otrlogit mycket här.
Detta år blir stressigt men äntligen i mars får jag söka till univeristetet här! JAg har tagit kopier av mina gymnasiebetyg och studentbetyg och har min finne som kan hjälpa mig sen när det är dags. Trots allt skit i denna familj tror jag att detta år blir bra!

Dags att byta familj?

Dagen innan jag stack till min vän och sen till Finland, frågade jag av hostmamman om hon kunde sen idag hämta mig från Arlanda. Hon sa att det borde ävl inte vara nåt problem när det är på kvällen. För en stund sen fick jag meddelande att andra flickan o hon blivit lite sjuka så hon vill inte ta henne med i bilen så att hon hamnar sitta lång tid där. Hon sa att det går ju buss som alla andra oxå tagit (har inte behvt be om hennes hjälpa att föra til larlanda nu senast heller) att hon kan hämta mig från tåget från näsbypark om det blir sent. Jo spelar väl inget roll är man 10 min tidigare där lr inte helst fan inte. Jag är där för att hjälpa, gör allt, jobbar sent på kvällen på fredagskvällar ibland lördag mornar men inget hon kan hjälpa. Inte att fast grannen kan lite kolla på barnen eller att nästan 13 åriga pojken skulle se lite efter 50 min de andra som kollar på tv... Jag är såå trött på henne och undrar hur jag orkar ännu 6 månader.. Har inte en enda gång fått ens mitt "lön" i tid eller inte ens varje månad fått mina sl pengar (bara 250) som de lovat..

För negativ

Jag läste mina gamla inlägg i min finska au pair blogg. Hur jag var så ivrig i våras att får flytta till sverige och har hittat bra hostefamilj. Jag vet att min familj inte är den lättaste men jag kommer ju ändå överens med alla och allt funkar. jag har varit jätte negativ o olycklig i Sverige. Förstås är det frustrerande att hamna bo såpass i "skogen" utan att kunan träffa folk på vardagarna. Och att jag jobbar nästan varje kväll så att inte ens hinenr ta en promenad (gillar inte gå ute ensam när det är kallt och mörkt). Men nästa år ska jag vara positivare. Jag ska tänka positivt om barnen. Jag har bara 6 månader kvar innan vuxenlivet verkligen börjar fast det är nog nåt jag väntar på. Är jag positiv så går tiden oxå mycket snabbare. Och efter juni kan jag säga att klarar vad som helst (en traktor och en jobbig familj och allt annat). Jag lever ju min dröm och får stanna i Sverige och ingen eller inget kan stoppa mig. Jag har fortafarnde en härlig familj som jag älskar och har fått lära känna några fina människor och fått märka vem som verkligen är min vän och bryr om mig fast inte säger det. Hoppas ett härligt nytt år till alla, hoppas att ni får mycket glädje!