Stolt

Ibland går det fort. Förra fredagen fick jag jobb i ett projekt som varar en månad. Så jag började i måndags! Jag var taggad för att lära mig nytt och utmana mig själv och bara börja om allt. Men sen så gör vi bara en sak asså kopierar en text om passar till mailet och sen skickar vi det yay. Men det är inte det jag är stolt över. Jag har bestämt mig att försöka att inte överanalysera så gott jag kan, bara vara mig själv och sakta men säkert i min egen takt vinna min social fobi eller iaf slippa det värsta! Vi var fyra stycken i detta projektet så det var kul att inte vara den nya ensam. Jag lunchade med två av dem och det vad jag som frågade första dagen! Men jag har dock varit den enda som har försökt ta kontakt och försöka lära känna varandra så det är lite roligare. Eller jag tycker det är jätte tråkigt att luncha ensam. Men att jag inte är den osäkraste och tystaste personen gjorde mig så förvånad! Jag är den som frågar mest av han som hjälper oss (även lite frågor om företaget itne bara vårt projekt) men det kanske är för att jag har mest problem? Men i alla fall så vågar jag typ int e genast fråga men säg i 80% av fallen så frågar jag spontant direkt jag stöter problem oavsett hur litet eller stort. Det känns att det börjar ändå gå framåt. Jag känner mig inte lika osäker som förut. Vet ej om det är erfarenheten eller terapin som fått mig inse att jag klarar mig! Jag accepterar mina dåliga dagar. Om det nu är sömnproblem eller världens ångest så det är en del av livet och det kommer gå över. Och tänk att jag fan gick till gymmet själv utan min kära kille i torsdags efter jobbet trots att det är då mer folk än på dagen. Från att knappt våga gå till gymmet ensam och köra crosstrainer till att gå ensam träna bland folk. Detta år kommer äntligen bli bättre än de senaste skit jobbiga åren! Vi är aldrig ensam.