Det har gått lite upp o ner de senaste veckorna. Första veckan här började väldigt bra, sov oc mådde bra. Förra veckan hade jag stora sömnbesvr och var extremt stressad, kunde inte ens slippa panikattack. Jag är jätte nervös. Oh orolig. Och stressad. Det är inte lätt att söka jobb. Jag med socialfobi har lite svårt med kundtjänst via telefon som skulle finnas så jävla mycket för oss som pratar finska. Men min psykolog har oxå sagt att jag måste uppmana mig annars slipper jag inte mina fobier. Jag skulle passa till kundtjänst med lite telefon och mestdeles annat och kontakt via telefon helst på finska så jag kan känna mig tryggare. Hade hittat ett perfekt jobb som skulle utmana mig lagom men tyvärr får jag aldrig höra av nånting och jag kan inte vänta flera veckor för att bara kanske bli bjuden på intervju.. tyvärr. Jag vill tro att jobbet som jag får är perfekt til mig vad det nu än är. Vill inte ta för mycket på en gång o utmana mig för mycket. Vill ju ta steg framåt inte bakåt och må sämre.
Idag har jag massa energi. Har utforskat lite Lidingö. Det är så himla mysigt att ha skog och vatten nära! Var en timme ute i dag och bara njöt. Försökt lite jogga och fan äntligen gick det ens liiite bättre. Jag ska komma tillbaks till 1.5km och det får ta den tiden de tar!
Och tro eller ej jag har redan fått solbränna i april haha! Har suttit någa timmar i solen på vår terass och löst korsord och sudoku. Så skönt med vårsol.
Jag sitter i sängen och ser ut mellan träden kan man se lite vatten. Det är mycket grönt och fint. Hela takterassen får sol på sig. Vi har snart bott i vårt nya hem i en vecka och det känns underbaaart. Jag är tillfälligt jobbsökande och är mycket hemma på dagarna. Fyfan vad tråkigt det hade varit att bo helt ensam i en lägenhet. Jag bor såå mycket hellre med min underbara kille. Jag är nu så redo för att börja må bra igen. Jag måste börja utmana mig, jag får hjälp till det. Jag skulle så gärna vilja våga, vilja slippa social fobin. Sluta tänka på vad alla andra tänker. Jag tänker ju inte så mycket om andra människor heller så varför skulle de döma mig så lätt för? Det bara sitter fast i huvudet och är så svårt att få bort..
Jag känner mig nu mer levande. Och allt känns så overkligt. Vi var på visningen, tog kort video en bild typ och tänkte ja detta skulle funka absolut, men att vi kommer inte få det. Och hoppsan här bor vi nu. Även om jag sa att fan nu skulle de vara vår tid, så mycket skit som vi gått igenom, så är det helt otroligt. Och alla mina rädslor har försvunnit. Detta kommer bli så bra. Jag är så lycklig med världens snällaste och underbaraste kille som man kan ha <3
