Jag lever

Min blogg har aldrig varit såhär tyst förut. Men jag har inte haft någon energi att lägga på att blogga. Jag berättade hur jag var på reservplats. Ännu i augusti var jag på 5e plats. Var ledsen över det.  Men jag hade hoppet kvar. För en vecka sen fick jag veta att de har reservupprop. Jag var överlycklig den dagen! Jag log hela dagen och seglade i himmeln. Men sen i onsdags fick jag ett mail att de var inställd. Som tur var jag med en vän i hagaparken jsut då med en skumpaflaska. Jag ville inte visa för honom hur ledsen jag blev. SÅ jag boka direkt tid hos studievägledaren och det ska ske i veckan.
Jag har varit ledsen 24/7. Har haft svårt att sova. Varför varför ska Sverige straffa mig så här? För att vad det hänt mig (t.ex olyckan) betyder studieplats hela världen för mig. Det betyder allt för mig trots att jag vet att det innebär otroligt mycket jobb. Min värld rasa så hårt ner. Enda anlendningen att jag orkade kämpa som au pair i den jobbiga familjen, var att jag tänkte att snart får jag plugga och får kompisar! Men så blev det inte.. Nu kämpar jag varje dag för att stiga  upp från sängen om jag inte jobbar. Jag gråter varje dag. Alla ord som påminner mig om plugget känns som nån skulle hugga kniv i mig. Jag kan inte tro att jag kämpa genom i ett jävla helvete för att stå här igen.. Men jag är så jävla stark och bestämd, skulle ju inte annars sitta här och skriva. Jag har bestämt mig att kämpa vidare. Jag måste. Jag har fått hjälp till det. Jag har fått min bästa vän tillbaka till Sverige.