Psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Och pratar man om psykisk ohälsa limmas det fast typ en viss bild på en galning eller psykopat i mental sjukhus som verkligen inte alltid stämmer. Har man inte erfarenhet om det så fattar man inte det tyvärr.
Jag var hos läkaren och innan jag stack så sa hon ännu "Julia det kommer att bli bättre men det skulle gå frtare med medicin". Med medicin menar hon psykemedicin. Jag har från första början sagt nej till psykemedicin. Det är alltid terapi som är första alternativet men vissa kan behöva lite medicin som stöd eller för att överleva ifall det gäller någon allvarlig diagnos som typ skitsofrenia eller nåt. Men läkarna försöker ba få dig att äta medicinen som typ försör dig mer än hjälper. Ja visst äre billigare för samhället men terapi är både till individen och samhället bättre på långsikt. Asså har du problem så puttar ju medicinen bara problemet bakom sten men problemet finns ju kvar fortfarande när du slutar medicinering.. Därför ska man ju läka själen och ta tag i det själva problem. Varför mår jag som jag gör? Har det hänt något som kanske orsakat detta?
Jag skulle vilja kunna sova utan lugnande och att kunde gå till seminariet utan panikattack. Det kommer hoppas men vägen till den dagen är lång men jag är beredd att ta det i min takt. Blir så stressad när tänker att efter några månader måste jag söka jobb och det är inte intervju som är värst, det är ba en stund, värsta är en ny miljö med alla nya människor som fan är så jäkla tufft när man lider av social fobi. Min ångest, panikångest och social fobi hindrar mig att liv sånt liv som jag skulle vilja leva. Jag skulle vilja känna folk, ha med folk att göra, träffa nya människor, skapa nya kontakter och vänskap och ba leva livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar