Det har livet att ge

När man haft så mycket otur så skulle man aldrig tro att det som du i smyg önskat skulle hända. Jag fick ett jobb som jag verkligen ville ha men där jag inte alls trodde på chanserna. Jag menar när  det är många andra som söker samma tjänst varför skulle jag som kanske inte är som alla andra bli vald. Jag vär int så bra på att uttrycka mig i såna situationer.
Jag började i veckan och än så länge känns det bra. Företaget verkar bra, mina kollegor på min avdelning verkar trevliga, lokalerna är fresha och arbetsresan tar knappt 30 minuter. Och även om jag inte ännu vunnit social fobin så klarar jag av att gå till matsale värma min mat och sätta mig med kollegorna som sitter vid bordet. Jag har svårt att prata i en större grupp men det är kul att lyssna på andras historier. Jag har tyvärr fortfarande tanken i mitt huvud att ingen bryr sig vad jag har att säga och om jag var med i konversationen så skulle det bli tyst och  någon ändrade samtalsämnet. Jag hoppas att jag blir av  med det någon gång men vet inte riktigt hur jag borde bearbeta det, gamla erfarenheterna spökar alltid där bakom. Men även om det gått  bara någraaa dagar och allt är så nytt känner jag mig redan ganska bekväm där. Jag tror att detta kommer bli bra.
Helgen innan jag började jobba var jag på min killes kompis överraskningsfest. Jag tänkte först att absolut inte hänger med, fy vad jobbigt och jag ville inte bli påmind om att jag inte har vänner här. Men å andra sidan måste jag ju utmana mig och här såg jag en bra tillfälle. Även om jag inte kände någon där, skakade i början och var nervös över ångest och panik så gick det hur bra som helst och jag hade så himla kul! Andra tjejerna var jämnåriga, normala trevliga människor  och jag fick första gången på tre år hopp att kansk någon dag jag oxå får en svensk vän här i Stockholm. Nu har jag ett fast hem, en härlig pojkvän och roligt jobb så skulle det bara vara ett strot plus att få en vän, en som man kan snacka med sent till kvällen med några glas vin.