9 år sen

Jag har plötsligt bara lärt mig att hantera stress och ångest. Jag har snart slut på sparpengarna och har inte kunnat betala min del av hyran, vilket suger.. och jag vet ju inte när jag kommer få pengar. Det är en situation som är väldigt väldigt stressig. Men jag försöker lta på livet, nånting har det att ge för mig. Ibland känns det som man ska ge upp med att få jobb att det aldrig händer men nånstans ifrån kom det ljus i tunnel och en lite  mer positiv känsla. Vågar inte hoppas på något och jag tror att vilket jobb jag nu kommer få, kommer vara det perfekta för mig och jag ska ge det en chans även om det inte skulle kännas som min grej. Jag ska visa til världen vad jag har att ge!
Jag hade så mysig kväll igår. Min bästa vän är nu i veckan i Stockholm innan hon sticker och kommer sen i januari. Vi drack lite vin och snackade precis som vanligt även om vi inte setts på hela sommaren. Det suger så mycket att hon ska vara borta så länge men är glad för hennes skull. Hon kommer att komma tillbaka.  Jag ska bli ännu bättre vän, fortsätta vara en bra flickvän och fokusera på att vara den bästa storasystern åt mi n älskade lillasyster <3
Och idag är det en halvjobbig dag. För exakt 9 år sen låg man på sjukhus, hade blivit påkörd. Den dagen som nästan förstörde mitt liv. Jag orkar inte ens mer vara arg på honom, kanske jag har förlåtit honom utan att han nånsin får veta om det. 9 år har det gått och jag har pratat med kurator och psykolog men minnena följer starkt med mig. Dem vägrar att försvinna. Men nu nu är jag här, jag har jobbat för mina drömmar och nått mina mål och är lycklig. Jag är starkare än traktor, här är beviset.