Vi bokade flyg till Tel aviv i mars. Eftersom min moster bor där nere och min ekonomi inte var den bästa så tänkte jag att detta var bra sätt att komma lite bort från vardagen och Sverige. Som tur så fick jag oxå semestern godkänd från jobbet så vi kunde åka.
Vi hann se så mycket! Min moster hämtade upp oss från flygplatsen och vi körde direkt till Jerusalem. Jag är inte religös så för mig var det inget wow men det var häftigt att se typ en av välrdens äldsta städer. Vi skippade alla kyrkor och gick till västra muren. Jag var mer facinerad av människors reaktioner där än av sjävla muren. Men det var häftigt.
Dagen efter jobbade mostern så vi åkte in till Tel aviv city för att kika lite runt. Vi åt såå god typ turkisk pizza i en salu hall/marknad, köpte konstigt godis och te och njöt av glass. I Israel är det väldigt hög säkerhet så går man in i en butik eller köpcentrum så måste man alltid visa väskan och ofta gå igenom metallgrejen (som på flygplatsen).
Vi hann oxå åka till Haifa och se runt där samt bästa av allt, åka till döda havet! Det var konstig känsla att bara flyta runt utan vågor i vattnet. Jag kunde flyta runt med min kille och tom göra situps! Men 35 graders värme utan vind är inte att leka med..
Jag hade en bra semester och var såå pepp för att gå till jobbet. Dock så kom jag hem på trosdagen så hann jobba bara fredagen menmen snart äre en ny vecka igen!
Jag är så glad att jag gjort saker som jag har varit rädd för eller känt mig obekväm med. I måndags så körde jag ett PT pass på gymmet för att slippa en så onödig rädsla. Jag hade panik hela dagen innan men när det väl var dags var all panik borta?! Jag klarade mig det som var värst av all och fan vad stolt jag var! Jag har fortfarande mycket att jobba med och jag vet att det kommer dåliga dagar då jag kanske får jävlig ångest på gymmet men jag accepterar det. Det är en del av mitt liv men nu när jag utsatte mig själv och försöker sluta överanalysera allt så kanske jag slipper iaf panikattacker på gymmet.
Just nu känner jag mig så jävla peppad för livet! Jag är konstant trött fortfarande men samtidigt har jag så mycket positiv energi att duracell kaninen har kommit tillbaka! Problemet är bara att jag inte kan varva ner och ta det lugnt innan det är "för sent" att kroppen redan säger ifrån.. Jag vill bara så mycket och hatar att sitta still och vänta på att nåt ska hända. Men söndagar får vara lugna dagar. DÅ ska jag bara veckohandla, gymma, laga amt och ba mysa in mig i soffan för att ha en serie maraton! Det är okej. Jag behöver inte ha ful fart konstant. Jag är så tacksam för mitt liv just nu.
Jag har inte varit på topp på de senaste dagarna och igår var jag så trött och död att var tvungen att gå hem från jobbet. Alltid när jag ens är småförkyld får jag sån fruktansvär ångest. Fick kämpa för att inte gråta på jobbet! Och imorse när jag bestämde mig för att vila upp mig och stanna hemma en dag så får jag såna skuldkänslor. Men jag vet att jag måste lyssna på min kropp. Jag har ändå ganska fysiskt jobb och det är ingen ide att gå till jobbet för att sen gå därifrån för att man är halvdöd. Nu har jag ätit många vitlöksklyftor för att få skiten bort från kroppen och orka jobba resten av veckan!
Men innan min förkylning så har jag mått så bra de senaste veckorna! Det känns som jag funnit inre ro och lycka. Jag känner mig lugn och min stress har nästan försvunnit helt! Okej, jag stressar fortfarande om heeelt onödiga saker men försöker verkligen jobba på det. Och en annan sak som jag jobbar på är mina konstiga rädslor. Jag ska utsätta mig för situationer som bara ger mig ångest om jag tänker på det. Det går inte bara att undvika för då blir det aldrig bättre! Och vad är det värsta som kan hända? Ja panikattack men än sen då? Har ju aldrig dött av det liksom. Men fy fan vad det är jobbigt!
Första arbetsveckan var tuff både psykiskt och fysiskt, tuffare än jag hade förväntat mig. Att plötsligt stå 8 vtimmar på en dag och gå ca 13 000 steg i stället för 4500 gör en väldigt trött! Jag hade sån värk i mina ben efter första dagarna! Men man vänjer sig fort och som tur finns det alltid mycket att göra så man tänker inte ens smärtan. Och man uppskattar verkligen rasterna mer! Första veckan gick ändå bra även om blev tröttare för varje dag. Men negativa tankar snnurrar i mitt huvud. Pratar de illa om mig? Har jag gjort något fel? Jobbar jag tillräckligt effektivt? Kommer jag få sparken om jag missar ett fel? Tycker mina kollegor att jag är dryg som inte orkat ta nån kontakt under första veckan?
Jag känner sån stress av dessa tankar. Att jag inte är tillräckligt. Samtidigt som jag vet att jag gjort ett bra jobb. lärde mig fort allt och jobbade helt ensam och självständigt redan i fredags. Tycker det är kul att komma till jobbet. Det har hänt så mycket skit nu senaste åren så jag vågar inte riktigt lita på livet och framtiden än. Vågar inte lite mer på någon för då kommer de ju hugga mig i ryggen, Försöker verkligen jobba med mig själv för att få bort dessa tankar. Varför ska man vara så jävla kritisk mot sig själv?? Jag har varit så uttmatad av allt så njuter av att inte göra något alls under helgen. Jag ska kämpa mot negativa tankar och bara se en ljusframtid!
Jag jobbade i projektet i april hos en rektyteringsfirma och gjorde ett bra jobb så de ringde mig i tisdags och sa att det skulle finnas ett kortvarigt jobb utan samtal. Såklart blev jag intresserad och det blev intervju på torsdagen. Men sen i onsdags fick jag oväntat samtal och så blev det en till intervju för en heltidstjänst då. Var väldigt glad för det, för det ligger nära mig och hade bombat dem med min ansöka flera gånger. Och idag fick jag jobbet! Alltså hade fått båda och första stället verkade hur härlig arbetsplats som helst men behöver en heltidstjänst verkligen. Jag är sååå peppad för att lära mig nya saker och lära känna nya människor och bara våga leva! Dessa två intervjuer gick så bra för mig jag har inte känt mig så självsäker på ett bra tag! Precis när det började se riktigt illa ut så löste det sig tillslut! Och är så glad att jag verkar ha en vettig, öppen och positiv chef så hoppas verkligen att det går bra nu. Man ska vara envis och kämpa på särskilt då när det känns som mest omöjligt. För inget är omöjligt om du kämpar och jobbar hårt! Man ska inte låta andra trycka ner en. Du lever ditt liv för dig själv och gör saker för din egen lycka amen!
Det första saken som jag inte förstås som stör mig varje gång: att man använder att vara finlandssvensk som nationalitet. Att folk skriver t.ex på instagram bio"finlanssvensk". Än sen då? Du är fortfarande en finlänare till 100% bara att du pratar svenska med. Wow jag är tvåspråkig finländare och aldrig gjort nån stor grej av dem. Och barn, nej man kan inte vara "halv fnlandssvensk för ens förälder är finlandssvensk för det är fortfarande inte nationalitet suck.
Det absolut mest ströande är när folk inte kan sätta dendär pinnen efter sina varor på kassan. Iaf då när det finns kö bakom. Asså jag skulle nångång vilja bara skita i den och låta den före mig betala mina varor med! Jag lägger alltid pinnen bakom mina varor om jag ser att det är någon bakom mig.
Mjölk. Eller snarare att vuxna människor dricker ett annat djurs bröstmjölk samtidigt som de blir äcklade av tanken att dricka människans kvinnans bröstmjölk?! Komjölk är menat till kalven inte till människan och därför äre många som inte tål laktos eller är känsliga för mjölkprotein som mig. Och att vi människor typ våldtar kor tvingar dem bli gravida för att sen ta deras bäbis kalv direkt i från dem för att vi ska få mjölken som är till kalven! Det skulle vara fine att använda mjölken som blir över efter en kalv men asså dagens mjölkindustri.. fy fan säger jag bara,
