varför jag?

Jag kände det hela tiden. Jag har gått o varit orolig hela tiden att jag ska få sparekn att de ångrar att de valt mig även om får beröm varje vecka. Men för exakt en vecka sen tog en människa nästan allt från mig. Jag fick inte fortsätta på mitt jobb. Pga av en dålig dag. Jag hade fått panikångest en dag innan och visste att nästa dag kommer bli jobbig eftersom jag inte fått landa o vila en dag där emellan. Jag klarade inte den dagen att ringa några samtal eftersom hade så fruktansvärd ångest. Och jag pratade aldrig om varför med chefen och hon trodde att det var pga samtalen jag skulle ringa men nej det var inte det. Jag hade sovit dåligt en längre tid jobbat mer än vanligt och ja alla vi har dåliga dagar. Jag blir väldigt känslig är jag är extremt trött, men det är väl inget ovanligt? Och pga min dåliga dag kickade hon ut mig. Det här var mer än ett jobb. Det var som en familj. Jag älskade allt där, gillade mitt jobb och hade så underbara människor runt mig. Nu ligger man hemma deprimerad med ständig ångest och stress över inkomst som man inte mer har. Detta var tack för att jag vågat börja utmana mig och möta min rädslor. Man ska fan aldrig dömma en människa för en dålig dag.

Jag är ingen robot

Asså vad i helvete. Jag är sååå irriterad, ledsen, trött och frustrerad. Har i tre veckors tid skött nästan två människrs jobb (en och halv) och det klarar man ju en vecka eller två men fan jag är så trött pga min sömnbrist så att jag blir bara segare o segare för varje dag. Och denna vecka slutet av vecknan har varit en ren katastrof. Massa massa jobb som jag är ansvarig för. Jag kan inte allt, alla hinner inte alltid hjälpa mig och jag får panik. Och chef som pressar mig på fler samtal per dag som jag inte är redo för än. Vill gå små steg framåt för att inte ta två steg sen igen bakåt. Folk är säkert sjuksrivna av mindre saker också men ingen pressar dem tillbaka till jobbet. Jag får panikångest på jobbet men har fortfarande all press på mig. Tack och lov att det är helg nu, skulle inte orka mer panikångest och annat press på mig. Längtar verkligen till den natten som jag sover som en stock och vaknar utvilad och pigg. Undrar hur fan känns det.

Söndagsångesten

Man har ju hört talas om den jobbiga söndags ångesten. Men vad är det? Varför får man söndagsångest? För ett år sen var söndagsångest för mig ångesten för att behöva åka hem från min kille och vänta tills veckan går fort så att vi ses igen. I våras var min söndagsångest ångesten att veta att behöva sitta bara hemma ensam i fem dagar och att inte ha någonting att göra. Nu har jag ingen söndagsångest, tvärtom! Jag är alltid så taggad för veckan som kommer. Jag stortrivs på mitt jobb. Jag älskar att få gå till mitt jobb varje dag. Det är därför jag nu undrar varför folk har söndagsångest. Jag menar om man har ångest för sitt jobb så är det kanske dags att  byta jobb? Eller kanske bara börja tänka positivt istället för att vara så negativ. Jag har lidit så mycket i år och fått vara arbetslös och ha den ångesten och stressen så jag är så glad och himla tacksam för att få åka och jobba varje dag.

Varför behandlar man illa sig själv

Jag började lyssna på en bok som någon finsk psykolog har skrivit och man skulle göra ett test innan man börjar lyssna. När jag läste frågorna och började tänka efter vad jag skulle svara (om meningen var helt som jag 1 eller inte alls som jag 6) märkte jag att jag är så fruktansvärd elak mot mig själv. Jag behandlar aldrig andra illa men sen behandlar jag mig själv illa hela jävla tiden. Min relation till mig själv varar livet ut och ändå tar jag inte hand om den. Jag straffar mig själv hela tiden av det minsta lilla. Jag måste börja göra saken bättre. 
Men det positiva. Jag kom hem från jobbet och skulle köra sen hemmäträning men jag hann inte längre än till postlådan däär nere och sen sprack mina enda jeans. Andra jeansen sprack i måndags! Jag kunde bara skratta och dra till stan för att köpa nya. OCH jag med social fobi med panikångest fan gick glatt utan att tänka nåt till JC i stan ensam. En kort stund stod jag framför jeansen och tänkte  dra av håret då jag inte visste vad jag skulle leta och sen äntligeen kom nån som jobbar där och med hans hjälp hittade jag exakt likadana jeans. Utan någon ångest, panik eller övertänkande! Jag är så glad och stoooolt över mig själv! Och även om jag inte vågar öppna mig med mina kollegor på jobbet är jag väldiigt glad för att få jobba med just dem. Idag var en riktigt bra dag!

Och ni som gillar märkeskläder men tycker att de kostar för mycket så klicka här! Bli medlem utan kostnad och bindingstid och beställ kläder med kvalite för lägre pris! FIck själv min beställning hem förra veckan och är super nöjd!

Det har livet att ge

När man haft så mycket otur så skulle man aldrig tro att det som du i smyg önskat skulle hända. Jag fick ett jobb som jag verkligen ville ha men där jag inte alls trodde på chanserna. Jag menar när  det är många andra som söker samma tjänst varför skulle jag som kanske inte är som alla andra bli vald. Jag vär int så bra på att uttrycka mig i såna situationer.
Jag började i veckan och än så länge känns det bra. Företaget verkar bra, mina kollegor på min avdelning verkar trevliga, lokalerna är fresha och arbetsresan tar knappt 30 minuter. Och även om jag inte ännu vunnit social fobin så klarar jag av att gå till matsale värma min mat och sätta mig med kollegorna som sitter vid bordet. Jag har svårt att prata i en större grupp men det är kul att lyssna på andras historier. Jag har tyvärr fortfarande tanken i mitt huvud att ingen bryr sig vad jag har att säga och om jag var med i konversationen så skulle det bli tyst och  någon ändrade samtalsämnet. Jag hoppas att jag blir av  med det någon gång men vet inte riktigt hur jag borde bearbeta det, gamla erfarenheterna spökar alltid där bakom. Men även om det gått  bara någraaa dagar och allt är så nytt känner jag mig redan ganska bekväm där. Jag tror att detta kommer bli bra.
Helgen innan jag började jobba var jag på min killes kompis överraskningsfest. Jag tänkte först att absolut inte hänger med, fy vad jobbigt och jag ville inte bli påmind om att jag inte har vänner här. Men å andra sidan måste jag ju utmana mig och här såg jag en bra tillfälle. Även om jag inte kände någon där, skakade i början och var nervös över ångest och panik så gick det hur bra som helst och jag hade så himla kul! Andra tjejerna var jämnåriga, normala trevliga människor  och jag fick första gången på tre år hopp att kansk någon dag jag oxå får en svensk vän här i Stockholm. Nu har jag ett fast hem, en härlig pojkvän och roligt jobb så skulle det bara vara ett strot plus att få en vän, en som man kan snacka med sent till kvällen med några glas vin.

I tusen bitar

Jag hatar att fälla tårar för någon som inte bryr sig. Det känns så tufft. Det gick från en av dem bästa kvällarna till att förlora bästa och en av närmasta vännerna. Sådär på några dagar. Mina vänner betyder oerhört mycket för mig och jag är även redo för kämpa för dem, stöttar oavsett situationen. Och sen bara pga olika åsikter kring valet så är man färdig kasta flera års vänskap till sjön.  Jag har alltid repsekterat andras åsikter och alla har rätt att ha sina åsikter. Så länge nån av min närhet inte har absolut galna radikala tankar så står jag vid deras sida. Men det ändrar inte min syn så mycket att alla år minnen erfarenheter skulle bara kastas bort. Jag är väldigt lojal som vän och sårar någon som står nära mig, det finns inget värre. Hatar ännu mer att vara högkänslig. 
Jag är otroligt ledsen och har svårt att sätta ord på mina känslor nu. Det känns så fel. Jag känner mig som sönderriven i små bitar.