Det spökar

Det spökar typ hos oss. Jag har alltid varit mottaglig för andligt aktivitet. Och har alltid varit väldigt intresserad av det övernaturliga. Jag var 13 när vår första kanin dog. Jag hann inte säga hejdå för honom då, trodde att han skulle komma hem från veterinären.. Eftersom han bodde i mitt rum så kom han och hälsade på mig ofta efter han gick bort. Vi hade en typ kungstol av korg material som lät direkt man bara lite rörde på den och ja kaninen gillade hoppa på den. Satt ofta i mitt rum alltså inte nära den stolen och ändå lät stolen. Jag kunde oxå känna att det var kallt på min andra hand. Visste att han var där med mig. Men efter vi skaffade ny kanin så hände det inget mer. 
När jag var 15 ish så skulle min vän mamma tända ljus vid graven på juldagen. Vi ville inte följa med till graven så i fick till mörka stranden brevid kyrkogård. Då såg jag två andar som typ svävade mot gravningsplatsen. Men när jag blinkade och kollade en var de borta.
Sen har jag försökt få kontakt med andra hemma. Satt med min vän mitt i mitt rum på golvet med et ljus. Jag kände att det var något och då sa jag att om det är någon i detta rum kan den vänligen flytta på en tändsticka som låg på golvet. Efter några sekunder så slängdes en prydnad från Tyskland (sån som har vatten i och när man skakar den snöar det) och den gick sönder! Och den låg inte nära på kanten på mitt bord och vi hade stänga fönster och dörr. Min vän fick panik! Jag tyckte mest synd om min prydnad.

Eftersom jag oftas vaknar när min kille redan är på jobbet så är det konstigt att känna en energi hemma hos oss. Asså liknande energi som jag känner när jag halvsover i sängen på morgonen och killen håller på att laga frulle vid köksbänken. Man bara känner att man inte är ensam fast egentligen är man ju? Så en gång satt jag på soffan ryggen vänd mot lägenheten. Då kände jag bara starkt att någon står vid vår säng. Konstigt nog kändes det inte läskigt. Jag fick typ en bild i min hjärna av en manlig figur. Kunde tyvärr inte se mer såhar inte någon aning vem som besöker oss.. Och här inte så länge sen så hände det nåt skumt. Jag satt vid vår köksbord med laptop och letade efter jobb och plötsligt hör jag att nånting ramlar i toan. Dörren är öppen så jag kollar dit o undrar vad som ramla ner nu. Hade inte lagt något nära kanten av handfaten lr nåt. DÅ stiger jag upp o kollar vad som ramlade ner i år toa. Då ser jag en tesked precis brevid vår matta nära dörren. Ljudet som jag hörde liknande verkligen ljudet när man tappar en sked på golvet. Det skummaste med detta var att den var ej nära e hylla eller handfat där den skulle kunna ha ramla. Och vad vi vet hade vi ingen tesked i toan/badrummet! Jag har fortfarande inte hittat ågon förklaring till detta.

Har ni också en sjätte sinne eller varit med om liknande händelser? Dela gärna era upplevelser i kommentarena! :)

stressen tar över

Jag har aldrig varit så stressad att jag får starka fysiska symptom. Men samtidigt har jag aldrig varit i såhär jobbig situation i mitt liv. Vem skulle inte bli stressad om man inte har inkomst och sista pengarna tar verkligen slut snart. Stark illamående och konstant yr, det är så jag känner mig nu. Sen har jag börjat mitt kostschema vilket innebär delvis ny mat och fy vad det har varit svårt att äta ibland! Och nästan spy på gården mitt i ingenstans. Att vänja sig i en ny kost medans man är extremt stressad är fan ej lätt. Men vet att min kropp får allt den behöver så jag borde må bra fysiskt i alla fall. När man är så stressad och mår psykiskt dåligt så äre inte alltid lätt. En gång fick jag panikattack på gymmet. Men på nåt sätt fick jag slut på den innan jag brast helt ut! Jag övar på nya sömnrutiner och försöker hitta något positivt varje dag. För att jag är starkare än traktor så jag kommer klara detta!
Jag har typ ätit varje dag nåt söt sedan jag flyttade till Sverige för nästan 4 år sen. Nu är ja på dag v10 utan socker och ja det är fan enklare nu när man har konkreta mål och kost som man vet är bra. Det enda jag saknar är choklad haha. Men försöker hålla mig från sockret så långt det går  för att visa mig själv att det faktiskt går! Ja tycker att det är extremt viktigt för mig att känna att jag faktiskt lyckas med något. Jag har redan i många år känt mig så jävla misslyckat men fan jag är stark och jag klarar mig genom allt!

Idealen

Vi körde en vad kallar man den kroppsmätning? igår. Var förvånad över att ade ändå bra muskler i kroppen. Visste inte om att de existerar. Men fy vad jag tänkte börja gråta när jag såg min vikt. Jag har fått depressionkilon vilket inte är ovanligt. MEN enligt idealen bör ja väga 17kg mindre. Jag skulle vara nöjd med -8kg.. Är såå såå sååå trött på att världs ideal är att man ska verkligen vara smal. Det är fan inte nåt fel med att ha lite kurvor och fett på kroppen särskilt när det inte finns någon hälsorisk med det. Det är en annan sak om ens vikt orsakar hälsoproblem. Jag har alltid hatat min kopp. HAr alltid trott jag är tjockis även de när jag nästan varit pinnsmal. Det ska vara okej att inte ha en helt platt mage. Enligt naturen har kvinnor mer magfett än män för att skydda framtida fostret vilket makes sence liksom. Jag vill bara lära acceptera mig själv och älska mig själv och må bra. Fuck idealen och fuck vågen. Man ska inte kolla alldeles fö rmkt på siffror. Det är viktigare med ens självbild och spegelbild och välmående.  Jag är såå frustrerad.

uttråkad

Jag som trodde att det var tråkigt att svara på mail med samma mailmall.. Nope i två veckor så har vi bara gjort en sak och jag är sååå sååå sååå frustrerad! Någon måste verkligne hata oss för att vi inte får ens en liiiiten annan sak som vi skulle kunan fixa. Jag är så himla rastlös när jag inte får använda min hjärna och lära mig nåt nytt! Även om det suger att bli igen arbetslös äre fan skönt att slippa detta. Har mer att göra ensam hemma än där på jobbet..
Men senaste helgerna har jag haft så kul. Min vän har varit i Sverige i några veckor och vi har hängt på stan, käkat max, fotat, gått runt och snackat såå mycket! Saknar att ha vänner nära. Den enda som är här har en ny pojkvän och pluggar och har helt annorlunda livssituation som mig så det blir svårt att träffas så ofta. Jag får så himla mycket energi att umgås med mina vänner. Det är en härlig känsla!
Vänner är inte den enda saken jag saknar. Saknar så himla mycket min söta lillasyster. Kollade på gamla bilder och saknar den lilla bebisen! Men det är ändå så häftigt att se henne växa att kunna verkligen kommunicera med henne. Att hon förstår och kan säga att hon saknar mig. Jag saknar massor henne och skulle bara vilja teleporta mig till Finland och pussa o krama sönder henne. Hade jag bättre ekonomi så hade jag flygit hem för några dagar. Men eftersom jag känner sån stress och press över framtiden har jag börjat undra hur kommer min och syrrans relation förändras om jag blir mamma. Jag menar att om jag skulle t.ex bli mamma om 8 år så är hon bara 12-13 år. Är det inte skumt att ha en syster som oxä är en mamma? Eller kommer hon hata mig när hon är äldre för jag inte finns där. Eller kommer vi kunna ha bra och nära relation trots åldersklinnaden? Massa tankar snurrar i mitt huvud. Hatar när jag inte vet hur saker och ting ska bli.

 

Stolt

Ibland går det fort. Förra fredagen fick jag jobb i ett projekt som varar en månad. Så jag började i måndags! Jag var taggad för att lära mig nytt och utmana mig själv och bara börja om allt. Men sen så gör vi bara en sak asså kopierar en text om passar till mailet och sen skickar vi det yay. Men det är inte det jag är stolt över. Jag har bestämt mig att försöka att inte överanalysera så gott jag kan, bara vara mig själv och sakta men säkert i min egen takt vinna min social fobi eller iaf slippa det värsta! Vi var fyra stycken i detta projektet så det var kul att inte vara den nya ensam. Jag lunchade med två av dem och det vad jag som frågade första dagen! Men jag har dock varit den enda som har försökt ta kontakt och försöka lära känna varandra så det är lite roligare. Eller jag tycker det är jätte tråkigt att luncha ensam. Men att jag inte är den osäkraste och tystaste personen gjorde mig så förvånad! Jag är den som frågar mest av han som hjälper oss (även lite frågor om företaget itne bara vårt projekt) men det kanske är för att jag har mest problem? Men i alla fall så vågar jag typ int e genast fråga men säg i 80% av fallen så frågar jag spontant direkt jag stöter problem oavsett hur litet eller stort. Det känns att det börjar ändå gå framåt. Jag känner mig inte lika osäker som förut. Vet ej om det är erfarenheten eller terapin som fått mig inse att jag klarar mig! Jag accepterar mina dåliga dagar. Om det nu är sömnproblem eller världens ångest så det är en del av livet och det kommer gå över. Och tänk att jag fan gick till gymmet själv utan min kära kille i torsdags efter jobbet trots att det är då mer folk än på dagen. Från att knappt våga gå till gymmet ensam och köra crosstrainer till att gå ensam träna bland folk. Detta år kommer äntligen bli bättre än de senaste skit jobbiga åren! Vi är aldrig ensam.

fuck social fobi

15 procent av Sveriges befolkning lider av social fobi. Av de 15 procenten lider tre procent av svår social fobi. Jag är en av de tre procenten. Jag visste inte att det var så vanligt. Men mitt mål är att slippa vara de tre procentern. Jag struntar hur lång tid det tar. Det får gå så sakta som det går bara det går framåt. Jag vill kunna leva normalt utan att stressa och oroa över helt onödiga saker.
Trots att så stor del av befolkningen lider av detta så är det en  så stor tabu. Jag har aldrig förut hört talas om social fobi. När man pratar om psykisk ohälsa blir t.ex depression ett ämne som de flesta vet om något. Men psykisk ohäsla är så bred begrepp. Vissa människor är livrädda för vatten, höjder eller spindlar och jag jag är rädd för sociala situationer. Nya situtaioner. Jag har alltid alltid varit nervös när det händer något nytt. Men även om jag är rädd för såna situationer så har jag klarat galant mina arbetsintervjuer. Har alltid fått höra att jag är en gullig tjej och att har gett ett gott intryck. Jag är inte bara min diagnos. Vi alla vill nog bli  accpeterade som vi är men pga pressen från samhället numera så har vi till exempel just social fobi. Vi är alla olika. Det är okej att vara väldigt social och utåt men det är lika okej att vara den lugna personen som trivs med sig själv. Trots min social fobi får jag ofta massa energi av att träffa nya människor. Jag tycker ändå att det är kul. Borde bara inte vara så rädd vad folk ska tycka om mig. Jag ska räcka så som jag är.