Plötsligt händer det

Asså precis man sagt att ett hem saknas så booom kommer värsta bomben och ja nu blir vi verkligen sambos! Helt otroligt!  Jag har hela tiden sagt  att vi har gått igenom så mycket skit nu att börjar bli dags att få lite sol till livet. Så jäkla skönt och spännande att få mitt första egna hem och flytta ihop med nån man älskar! Det kommer bli tjaffs eftersom vi båda har en stark vilja och är envisa men vi kommer att lösa våra små konflikter och njuta av livet, det vet jag. Det är så jävla stor lättnad för mig att få ett fast hem. Jag kan inte må bra när den tryggheten fattas. Nu längtar jag efter flytten och att all stress lägger sig så att jag kan samla mina krafter tillbaks och börja jobba igen.
Imorn drar vi till ÖRERO! Jag är astaggad! Jag är tom taggad för att åka med SJ så bäst att ni visar er bästa sida nu haha. Det kommer vara så mysigt där, hela staden verkar vara så himla vacker. Vi har ett fint mysigt hotell också  och fan vad vi längtar till hotellfrukost! Sen så har jag måånga olika outfits för är så sugen på att fota i den vackra miljön.

svensk medborgare

Jag fick här i veckan lapp i brevlådan och trodde först det var mitt paket som kom rakt i lådan så tänkte kasta bort hela lappen tills jag insåg att det är från migrationsverket. Blev så glad att redan nu kunde jag hämta mitt pass och åka till Finland till påsken. Har läst att det tar från en till tre månader att få beslutet om medborgarskap men jag fick det på typ tre veckor nu? Så jag trodde jag fick bara mitt pass tillbaks men det fanns med bevis om svenskt medborgaskap! Nu skulle jag bara vilja ansöka svenskt pass hos polisen som prick i iiet meeeeeeeeen fattar ingenting! Det står att man ska ha med sig gitlig svensk legg vilket jag inte har eftersom jag var tvugen at spärra av mitt id-kort från skatteverket när jag tappa bort det..... Det står inte vad man ska göra om man nyss livit svensk medborgare, alltså räcker det med finska passet och beviset om medborgarskap? Någon som vet?
Asså detta är såååå såååå sååå jäkla skönt. Asså bättre än att vinna i lotto! Har snart uppnått alla mina mål, nu saknas det bara ett hem..

När är det över?

Varför kan inte ångesten och all skit bara vara så länge det måste och när det är över skulle allt skit vara över? Det går upp o ner. En vecka är väldigt bra känner mig levande normal, tänker att fan det är inget fel med mig. Men sen nästa vecka går det fort ner. Man har så kraftig ångest att man mår illa och kan inte få i sig varken mat eller dricka. Tänk om man bara skulle få alla dåliga dagar i streck och sen skulle det vara över. Jag vet inte varför jag är här nu. Jag förstår inte. Det är extremt svårt att gå numera till köket för att laga mat. Får ångest redan timmarna innan jag ska gå o laga mat. Min mage skriker efter mat, magen kurrar men klumpen i halsen vägrar att ta mat emot. Ibland kräks jag nästan bara av synen o doften av mat.
Jag blir så frustrerad av att bara sitta hemma. Det ända jag har idag fått gjort är att sätta en påse i papperskorgen. Känner mig så jävla meninglös. Jag vet att det tar tid att bli bra, men om inte KBT hjälper? Har ingen koll på livet. Näthandlar nästan varje vecka även om har ont om pengar. Förnekar mig själv att äta för att jag inte förtjänat det. Blir jävligt frustrerad och upprörd av små saker. Jag vill försöka tro att allt löser sig.
 

Ond cirkel

Jag var så jävla förbannad för att hamna träffa läkaren igen, var så säker att hon skulle ännu försöka hjärntvätta mig för att ta medicin. När jag gick dit fråga hon om jag varit o pratat med någon och jag undra vad hon mena. De borde ha ringt mig nästan en månad sen men jag har inte fått nåt samtal alls även om de har mitt rätta nummer. Jag ska gå på KBT och väntar på att de ringer. Detta kan inte fortsätta, jag kan knappt äta o dricka nu. Det bara värker i hela kroppen. Det går inte att sova och ångesten försvinner inte för en stund. Jag är så jäkla trött och så vilsen. Det är så jävla svårt att få hjälp även om man samlat mod för att skaffa hjälp.
Men nu har jag tagit steg närmare min dröm. Jag skickade nämligen ansökan om svensk medborgarskap! Jag har haft tufft i Sverige men det känns ändå som ett hem. I Finland blir man bara deppig och där orkar man inte vara mer än 2-3 dagar åt gången. Jag är lite orolig för ansökan för att kanske skrev fel vad jag skulle skicka med dem men jag hoppas det inte är något större problem annars har jag slösat 1500 kronor i onödan (med dem pengarna betalar jag ju nästan 90dagars sl)..

Det är en tabu

Psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Och pratar man om psykisk ohälsa limmas det fast typ en viss bild på en galning eller psykopat i mental sjukhus som verkligen inte alltid stämmer. Har man inte erfarenhet om det så fattar man inte det tyvärr.
Jag var hos läkaren och innan jag stack så sa hon ännu "Julia det kommer att bli bättre men det skulle gå frtare med medicin". Med medicin menar hon psykemedicin. Jag har från första början sagt nej till psykemedicin. Det är alltid terapi som är första alternativet men vissa kan behöva lite medicin som stöd eller för att överleva ifall det gäller någon allvarlig diagnos som typ skitsofrenia eller nåt. Men läkarna försöker  ba få dig att äta medicinen som typ försör dig mer än hjälper. Ja visst äre billigare för samhället men terapi är både till individen och samhället bättre på långsikt. Asså har du problem så puttar ju medicinen bara problemet bakom sten men problemet finns ju kvar fortfarande när du slutar medicinering.. Därför ska man ju läka själen och ta tag i det själva problem. Varför mår jag som jag gör? Har det hänt något som kanske orsakat detta?
Jag skulle vilja kunna sova utan lugnande och att kunde gå till seminariet utan panikattack. Det kommer hoppas men vägen till den dagen är lång men jag är beredd att ta det i min takt. Blir så stressad när tänker att efter några månader måste jag söka jobb och det är inte intervju som är värst, det är ba en stund, värsta är en ny miljö med alla nya människor som fan är så jäkla tufft när man lider av social fobi. Min ångest, panikångest och social fobi hindrar mig att liv sånt liv som jag skulle vilja leva. Jag skulle vilja känna folk, ha med folk att göra, träffa nya människor, skapa nya kontakter och vänskap och ba leva livet...

Vilsen

Människokropp är så häftig och så konstig. Tänk hur man kan känna sig helt anfallen bara av att ligga i sängen och läsa. Hjärtat bultar som du hade sprungit till tuben även om du ligger still och det är bara din  hjärna som jobbar. Ungefär så känns ångest. Och detta räcker inte ens. Tillslut blir man spyfärdig, tårarna bara rinner ner för kinderna och man vet inte ska man ligga still eller röra på sig.
Jag är så vilsen nu. Jag har två val. Antingen få pluggat så mycket att får mina 15hp ihop så att får ännu bo här kvar i höst och börja jobba från april/maj så att har råd att leva utan studiestöd. Eller sen skiter jag helt i plugget,fokuserar på mig själv, hittar ett jobb till våren och hoppas att vi kan hitta en gemensam lägenhet med min kille. Jag längtar verkligen att få bo med honom. TÄnk bara att få laga mat till honom när han kommer hem, städa tillsamman då det bir så mycket roligare, mysa framför film på en vardagskväll och alltid bara få somna i det tryggaste stället. Men sen så blir jag så ledsen av tanken att ska flytta härifrån. Jag älskar verkligen Gärdet. Jag gillar mitt rum, mitt rosa rum som har fått inreda helt själv. Jag gillar verkligen mina grannar även om jag har det lite svårt med social fobi, de är så trevliga. Bollar runt tankar varje dag men kommer ingenstans.. Skulle man inte bara kunna vinna i lotto så man bara kunde skita allt i ett litet tag, få lägenhet och kunna fokusera på sig själv för att må bra helt utan stress?