När är det över?

Varför kan inte ångesten och all skit bara vara så länge det måste och när det är över skulle allt skit vara över? Det går upp o ner. En vecka är väldigt bra känner mig levande normal, tänker att fan det är inget fel med mig. Men sen nästa vecka går det fort ner. Man har så kraftig ångest att man mår illa och kan inte få i sig varken mat eller dricka. Tänk om man bara skulle få alla dåliga dagar i streck och sen skulle det vara över. Jag vet inte varför jag är här nu. Jag förstår inte. Det är extremt svårt att gå numera till köket för att laga mat. Får ångest redan timmarna innan jag ska gå o laga mat. Min mage skriker efter mat, magen kurrar men klumpen i halsen vägrar att ta mat emot. Ibland kräks jag nästan bara av synen o doften av mat.
Jag blir så frustrerad av att bara sitta hemma. Det ända jag har idag fått gjort är att sätta en påse i papperskorgen. Känner mig så jävla meninglös. Jag vet att det tar tid att bli bra, men om inte KBT hjälper? Har ingen koll på livet. Näthandlar nästan varje vecka även om har ont om pengar. Förnekar mig själv att äta för att jag inte förtjänat det. Blir jävligt frustrerad och upprörd av små saker. Jag vill försöka tro att allt löser sig.
 

Ond cirkel

Jag var så jävla förbannad för att hamna träffa läkaren igen, var så säker att hon skulle ännu försöka hjärntvätta mig för att ta medicin. När jag gick dit fråga hon om jag varit o pratat med någon och jag undra vad hon mena. De borde ha ringt mig nästan en månad sen men jag har inte fått nåt samtal alls även om de har mitt rätta nummer. Jag ska gå på KBT och väntar på att de ringer. Detta kan inte fortsätta, jag kan knappt äta o dricka nu. Det bara värker i hela kroppen. Det går inte att sova och ångesten försvinner inte för en stund. Jag är så jäkla trött och så vilsen. Det är så jävla svårt att få hjälp även om man samlat mod för att skaffa hjälp.
Men nu har jag tagit steg närmare min dröm. Jag skickade nämligen ansökan om svensk medborgarskap! Jag har haft tufft i Sverige men det känns ändå som ett hem. I Finland blir man bara deppig och där orkar man inte vara mer än 2-3 dagar åt gången. Jag är lite orolig för ansökan för att kanske skrev fel vad jag skulle skicka med dem men jag hoppas det inte är något större problem annars har jag slösat 1500 kronor i onödan (med dem pengarna betalar jag ju nästan 90dagars sl)..

Det är en tabu

Psykisk ohälsa är fortfarande tabu. Och pratar man om psykisk ohälsa limmas det fast typ en viss bild på en galning eller psykopat i mental sjukhus som verkligen inte alltid stämmer. Har man inte erfarenhet om det så fattar man inte det tyvärr.
Jag var hos läkaren och innan jag stack så sa hon ännu "Julia det kommer att bli bättre men det skulle gå frtare med medicin". Med medicin menar hon psykemedicin. Jag har från första början sagt nej till psykemedicin. Det är alltid terapi som är första alternativet men vissa kan behöva lite medicin som stöd eller för att överleva ifall det gäller någon allvarlig diagnos som typ skitsofrenia eller nåt. Men läkarna försöker  ba få dig att äta medicinen som typ försör dig mer än hjälper. Ja visst äre billigare för samhället men terapi är både till individen och samhället bättre på långsikt. Asså har du problem så puttar ju medicinen bara problemet bakom sten men problemet finns ju kvar fortfarande när du slutar medicinering.. Därför ska man ju läka själen och ta tag i det själva problem. Varför mår jag som jag gör? Har det hänt något som kanske orsakat detta?
Jag skulle vilja kunna sova utan lugnande och att kunde gå till seminariet utan panikattack. Det kommer hoppas men vägen till den dagen är lång men jag är beredd att ta det i min takt. Blir så stressad när tänker att efter några månader måste jag söka jobb och det är inte intervju som är värst, det är ba en stund, värsta är en ny miljö med alla nya människor som fan är så jäkla tufft när man lider av social fobi. Min ångest, panikångest och social fobi hindrar mig att liv sånt liv som jag skulle vilja leva. Jag skulle vilja känna folk, ha med folk att göra, träffa nya människor, skapa nya kontakter och vänskap och ba leva livet...

Vilsen

Människokropp är så häftig och så konstig. Tänk hur man kan känna sig helt anfallen bara av att ligga i sängen och läsa. Hjärtat bultar som du hade sprungit till tuben även om du ligger still och det är bara din  hjärna som jobbar. Ungefär så känns ångest. Och detta räcker inte ens. Tillslut blir man spyfärdig, tårarna bara rinner ner för kinderna och man vet inte ska man ligga still eller röra på sig.
Jag är så vilsen nu. Jag har två val. Antingen få pluggat så mycket att får mina 15hp ihop så att får ännu bo här kvar i höst och börja jobba från april/maj så att har råd att leva utan studiestöd. Eller sen skiter jag helt i plugget,fokuserar på mig själv, hittar ett jobb till våren och hoppas att vi kan hitta en gemensam lägenhet med min kille. Jag längtar verkligen att få bo med honom. TÄnk bara att få laga mat till honom när han kommer hem, städa tillsamman då det bir så mycket roligare, mysa framför film på en vardagskväll och alltid bara få somna i det tryggaste stället. Men sen så blir jag så ledsen av tanken att ska flytta härifrån. Jag älskar verkligen Gärdet. Jag gillar mitt rum, mitt rosa rum som har fått inreda helt själv. Jag gillar verkligen mina grannar även om jag har det lite svårt med social fobi, de är så trevliga. Bollar runt tankar varje dag men kommer ingenstans.. Skulle man inte bara kunna vinna i lotto så man bara kunde skita allt i ett litet tag, få lägenhet och kunna fokusera på sig själv för att må bra helt utan stress?

Ett år

Jag har haft helt underbar helg. Jag älskar vinterdagar som dessa. Lagom mycket snö, solen skiner och några minus grader utan att blåsa. Vi tog långa promenader i snön och njöt av vackra naturen. Hade varit såå skönt om detta väder skulle kunna vara kvar ännu några veckor till. Enda som saknas är mina skidor!
Om en vecka har vi officielt varit tillsammans med min kille i ett år! Jag kommer ihåg hur osäker och rädd jag var i början. Men herregud var underbart vi har haft det och man kan inte ha en mer underbar kille heller. Vi har redan klarat igenom oss så tuffa saker att det finns så jäkla stark band mellan oss. Det är så skönt att det finns nån jag kan vara 100 procent trygg och mig själv med.

Ångest ska inte vinna

I början av hösten tänkte jag att jag är bara lite lat o slö och därför orkar jag inte o allt går inte så bra. Men för varje vecka blev det sämre och när jag sen till slut fick panikattack ensam mitt i mitt rum som ska vara mitt lugnaste och tryggaste ställe märkte jag att allt stämmer inte. Min ångest har blivit så stark att ibland kräks jag nästan på väg till universitetet, på seminarierna får jag koncentrera mig för att inte få panik, kan sova väldigt sällan och stressar av det minsta lilla som många inte ens skulle tänka på. Jag har ångest varenda dag. Jag har haft dagar jag bara kunnat legat i sängen och knappt orkat röra mig. Har haft dagar då ångesten har tagit helt över och jag känt att jag orkar inte och nästan gjorrt dumma saker som ändå sista minuten har hjärnan (med hjälp av pojkvännen) stoppat.
Jag har sån press på mig. Nya kursen och terminen startar nästa vecka och jag få sån panik när jag bara tänker på det. Får ångest av att kolla schemat. Jag är färdig att gråta för jag är så orolig attinte klarar ens 15 hp för att bo kvar här och är så rädd för att hamna på gatan för har ingestans att bo och klarar mig inte av att bo hos en främling.
Jag var två sista veckorna i december i Finland och jag trodde att där skulle jag ändå få slappna av och bara ta det lugnt, ingen ångest. Det börjde ju ganska bra, jag fick höjt mitt Fx till E och fick 7.5hp till. Jag fick umgås med min familj och kära katterna och med min pojkvän som totalt överraskade mig. Men ångesten var kvar. Inte helt varje dag och inte så stark som hemma i Sverige men den försvann inte ens hemma runt nära o kära och den blev starkare ju närmare hemresan kom. Jag är såå orolig och så vilsen att jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte ligga och gråta i sängen 5 dagar i veckan. Hoppas på att få svar nästa vecka för jag ska inte låta ångesten vinna och låta altt gå ännu sämre.