Människokropp är så häftig och så konstig. Tänk hur man kan känna sig helt anfallen bara av att ligga i sängen och läsa. Hjärtat bultar som du hade sprungit till tuben även om du ligger still och det är bara din hjärna som jobbar. Ungefär så känns ångest. Och detta räcker inte ens. Tillslut blir man spyfärdig, tårarna bara rinner ner för kinderna och man vet inte ska man ligga still eller röra på sig.
Jag är så vilsen nu. Jag har två val. Antingen få pluggat så mycket att får mina 15hp ihop så att får ännu bo här kvar i höst och börja jobba från april/maj så att har råd att leva utan studiestöd. Eller sen skiter jag helt i plugget,fokuserar på mig själv, hittar ett jobb till våren och hoppas att vi kan hitta en gemensam lägenhet med min kille. Jag längtar verkligen att få bo med honom. TÄnk bara att få laga mat till honom när han kommer hem, städa tillsamman då det bir så mycket roligare, mysa framför film på en vardagskväll och alltid bara få somna i det tryggaste stället. Men sen så blir jag så ledsen av tanken att ska flytta härifrån. Jag älskar verkligen Gärdet. Jag gillar mitt rum, mitt rosa rum som har fått inreda helt själv. Jag gillar verkligen mina grannar även om jag har det lite svårt med social fobi, de är så trevliga. Bollar runt tankar varje dag men kommer ingenstans.. Skulle man inte bara kunna vinna i lotto så man bara kunde skita allt i ett litet tag, få lägenhet och kunna fokusera på sig själv för att må bra helt utan stress?
Jag har haft helt underbar helg. Jag älskar vinterdagar som dessa. Lagom mycket snö, solen skiner och några minus grader utan att blåsa. Vi tog långa promenader i snön och njöt av vackra naturen. Hade varit såå skönt om detta väder skulle kunna vara kvar ännu några veckor till. Enda som saknas är mina skidor!
Om en vecka har vi officielt varit tillsammans med min kille i ett år! Jag kommer ihåg hur osäker och rädd jag var i början. Men herregud var underbart vi har haft det och man kan inte ha en mer underbar kille heller. Vi har redan klarat igenom oss så tuffa saker att det finns så jäkla stark band mellan oss. Det är så skönt att det finns nån jag kan vara 100 procent trygg och mig själv med.
I början av hösten tänkte jag att jag är bara lite lat o slö och därför orkar jag inte o allt går inte så bra. Men för varje vecka blev det sämre och när jag sen till slut fick panikattack ensam mitt i mitt rum som ska vara mitt lugnaste och tryggaste ställe märkte jag att allt stämmer inte. Min ångest har blivit så stark att ibland kräks jag nästan på väg till universitetet, på seminarierna får jag koncentrera mig för att inte få panik, kan sova väldigt sällan och stressar av det minsta lilla som många inte ens skulle tänka på. Jag har ångest varenda dag. Jag har haft dagar jag bara kunnat legat i sängen och knappt orkat röra mig. Har haft dagar då ångesten har tagit helt över och jag känt att jag orkar inte och nästan gjorrt dumma saker som ändå sista minuten har hjärnan (med hjälp av pojkvännen) stoppat.
Jag har sån press på mig. Nya kursen och terminen startar nästa vecka och jag få sån panik när jag bara tänker på det. Får ångest av att kolla schemat. Jag är färdig att gråta för jag är så orolig attinte klarar ens 15 hp för att bo kvar här och är så rädd för att hamna på gatan för har ingestans att bo och klarar mig inte av att bo hos en främling.
Jag var två sista veckorna i december i Finland och jag trodde att där skulle jag ändå få slappna av och bara ta det lugnt, ingen ångest. Det börjde ju ganska bra, jag fick höjt mitt Fx till E och fick 7.5hp till. Jag fick umgås med min familj och kära katterna och med min pojkvän som totalt överraskade mig. Men ångesten var kvar. Inte helt varje dag och inte så stark som hemma i Sverige men den försvann inte ens hemma runt nära o kära och den blev starkare ju närmare hemresan kom. Jag är såå orolig och så vilsen att jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte ligga och gråta i sängen 5 dagar i veckan. Hoppas på att få svar nästa vecka för jag ska inte låta ångesten vinna och låta altt gå ännu sämre.
När man kollar bakåt min historia märker man att allt skit som hänt mig eller sägs 90% i alla fall har hänt i skolan eller i skolområde. Det var händelserna på högstadietiden som orsakat mig panikångest som jag fortfarande idag lider av. Därför är det väldigt konstigt att jag ens pluggar nu. Jag märker varje gång jag har en tenta, kvällen eller dagen innan får jag så stark ångest att jag kan knappt göra nåt. Jag vet att jag borde fokusera och läsa det sista och gå igenom allt men istället bestämmer min hjärna att kolla på onödiga youtube klipps i flera timmar eller bara ligga i sängen hela dagen samtidigt som man bläddrar igenom facebook flödet om och om igen. Och även om jag försöker lägga upp ett schema och plan hur jag klarar mig med en lugn takt till exempel en hemtenta så lider jag av stark ångest och stress vilket i värsta fall leder till jobbiga sömnsvårigheter som gör att jag inte kan sova på flera nätter även om jag hur försöker. Jag försöker att inte tänka på något men ändå finns ångesten och stressen kvar i kroppen. Ibland kan jag få stark ångest i seminarieklassen oftast sådär en vecka innan tenta ibland bara utan anledning då jag kämpar mot tårar, har svårt att sitta stilla och tänker bara att jag måste ut. Oftast får jag lugnat mig någorlunda så att jag kan sitta kvar tills vi slutat men sällan slipper man sina tårar. Såna problem har jag knappt haft på de få jobben jag haft. Självklart känner man ibland stark olust för att jobba men det brukar ändå inte leda till ångest och får alltid gjort jobbet.
Vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så psykiskt handikappat att jag inte ens klarar mig plugget som jag gillar. Har svårt att koncentrera mig på att läsa. Får F av varje tenta. Positivt var dock att fick till slut E av första omtentan som kändes omöjlig för mig som inte är van med akademiskt svenska eller att skriva såna svenska texter överhuvudtaget. Inget är väl sen omöjligt men jag vet att jag kommer inte ta examen från universitetet men jag hoppas jag ändå kan få ett bra jobb jag drivs i. Just nu kämpar jag ändå vidare och försöker få ihop så många högskolepoäng som det är möjligt.
Värsta med ångesten är att man känner sig så dålig människa. Man orkar bara inte bry sig om något även om man i vanligt fall skulle göra det. Man glömmer bort vad man pratar om. Hjärnan bara slänger kullerbytta och ord förs i min mun utan att ens fatta det. Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag tvingar mig själv att plugga även om just det ger mig värsta ångesten.. Men jag har inget val. Jag måste ju bo nånstans och utan plugget har jag ingenstans att bo. Fuck bostadskrisen.
Alltså jag blir galen. Jag passar inte i universitets världen. De uppskattar inte mig som jag är, de försöker trycka mig i en liten form som ja inte passar i, argh. Får alltid gnäll att mina tenta svar är för kortfattade. Men vahh?? Dem brkuar ju innehålla de viktigaste faktan kursen går ut på? Jag har aldrig kunnat skriva fan romaner. Min längsta novell är knappt 3 sidor!
Och sen varför ska litteratur iaf nästan allt vara på engelska när utbildningen går på svenska??? Har man fan inget respekt mot sitt eget språk som det är en liiten del i världen som pratar? Jag blir så frustrerad. Kunde man ba få bostad skulle jag bara fan skita i plugget och börja jobba o leva livet.. Men så går det inte.. Pluggar jag inte har jag ingenstans att bo :)))) Och nej jag vill aldrig i mitt livflytta tillbaka till Finland och leva ett jävligt olyckligt liv och känna hur jag inte har nån plats där. Men det kommer vara så otrooligt skönt med kort semester hemma borta från plugget o stresset.
Jag kommer ihåg att sa att året 2017 ska bli mitt år och det blev så! Det har inte varit det enklaste året verkligen inte men det har varit bästa året i Sverige helt klart! Skolan och kursen känns bra även om jag fortfarande tvivlar lite på mig själv. Jag ska ta examen jag ska klara mig. Jag har redan klarat mig så jävla mycket! Och jag ser farm emot denna höst! Nästa vecka åker jag hem för att fira lillasyster, längtar såå! I november ska vi till krussning med min älskling och ja förstås åker jag hem till julen igen! Så himla skönt. Nu måste man bara försöka orka plugga så gott det går. Skulle ju vara underbart om slapp ett enda F nu i denna termin!
Det går aldrig enligt planen vad än jag gör. I dag lärde man sig att man inte ska gå och tvätta om man sovit knappt 4 timmar under natten. Våga gå till källaren till tvättstugan och sen märker jag att andra av maskinerna som jag bokat ät trasig. Stänger luckan för att se om det ändå går att öppna den. Näe istället råkar jag sätta på tomma maskinen. Jaha fyller i den andra maskinen och går och kolla om kan boka ett pass till. Ja det kunde jag och fick två maskiner till. Efter tre minuter rullning märker jag att jag glömde lägga lite tvättmedel i maskinen. Nästa problem var ju sen att hur pausar man maskinen? Vet inte vad jag gjorde men programmet tog en och halvtimme till slut.. Men jag fick iaf rent tvätt!
